Cosette Munch

Shortsen härifrån

För lite mer än två år sedan träffade jag en äldre karl på en buss som jag kom att bli väldigt bra vän med. Under en period sågs vi varje dag på nya cafén i Stockholm och diskuterade litteratur, och han berättade att när han var iväg hos sin fru utomlands så läste han endast svenska böcker.
Han lovade att läsa Processen av Franz Kafka, jag lovade att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. 
Nästa gång vi sågs satt vi och kastade ord på varandra om hur fantastiska böckerna var, och jag sa något om att Den allvarsamma leken antagligen är den bok som mest kunnat beskriva mig själv, samt Lolita av Vladimir Nabokov (står fortfarande fast vid den meningen, så vill man lära känna mig så är det bara att läsa böckerna).
Sög därefter åt mig allt Hjalmar jag kunde finna, och när vi efter ett år sedan sågs förra veckan så hade jag ritat ovanstående teckning till honom, och lät honom gissa rätt scen till rätt bok.

(Tre notes; 1. Teckningen är mer detaljrik i verkligheten, men skuggorna försvann i scanningen. 2. Anmärk att klänningen är en ros, ingen gör nämligen det 3. Måste börja signera mina teckningar)

Svaret var:
"Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig. Mig gick livet förbi."


Shorts from here

About two years ago, I met an older man on a bus which I became very good friend with. During a period of time, we took a coffee at different cafés every day and discussed literature, and he told me that when he visit his wife (which lives abroad), he only read books by Swedish authors.
One day, he promised me to read Der process by Kafka, and I promised him to read Den allvarsamma leken (the serious game) by Hjalmar Söderberg.
Next time we met, we sat and threw words at each other about the greatness of the books, and I said something about how the Serious game probably is the best book to describe myself, together with Lolita of Nabokov (I am still committed to that sentence, so if you'd want to get to know me, the most easy way would be to read the books).
Later on, I sucked in everything that Hjalmar had written, and when we met just a week ago after one year of silence, I had painted the above drawing to him and let him guess the right scene for the right book.

(Three notes; 1.The drawing is more detailed in reality, but the shadows disappeared when I scanned It. 2. Note that the dress is a rose, no one seem to do that. 3. I have to start signing my paintings)

The answer was:

"She will never be mine, never. It wasn't I who made her cheeks red, and It was not I who had made them white now. And she will never, with anxiety in her heart, rush across the street with a letter adressed to me. Life passed me by"