bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin
RSS 2.0

Lo-lee-ta










Nu tjatar jag om Lolita igen, men det går knappt att låta bli! Jag kan ha skrivit det här förut (jag tror inte det), men första gången jag läste boken så lade jag startpunkt en eftermiddag och satt fast vid min skrivbordsstol tills jag läste ut den. Jag trodde att det hade gått en timme, men klockan var 05 på morgonen och jag hade rent fysiskt inte förbrukat någonting bortsett från att vända på pappersbladen. Sedan grät jag, i timmar, då jag visste att jag aldrig, aldrig någonsin skulle komma i närheten av något så perfekt igen. Varenda litet ord i boken är perfekt. Inget fattades, inget var för mycket, allt var perfekt.

Åh. Sedan blir jag fruktansvärt provocerad när folk säger; "Stanley Kubricks filmatisering av Lolita är bah så mycket bättre än Adrian Lynes!"!!!11". Varenda andetag, scen och känsla är som taget ur boken när det kommer till Lynes version, förstår inte om folk är efterblivna eller om allt handlar om att vara retro när det kommer till kritan.

Jag var ju förstås exalterad som en brunstig giraff när jag fann den fantastiska magtröjan från ungefär samma epok som Lolita utspelar sig i, för en femtio slantar på Humana Second hand. Ett rejält kap må jag säg! Det enda som bekymrar mig är väl att märket heter "Strip Girl".


I'm going in to the Nabokov-mode in my blog again, but It is hardly possible to resist.
I may have written this before (I don't think I have), but the first time I read the book, I put the starting point one afternoon and sat down at my desk until I had read It all. I thought I wasted about an hour, but the clock was 05 in the morning, and I had not used any physically efforts apart from turning the paper sheets the whole time. 
Then I cried, for hours, beacuse I knew that I never, ever would come close anything so perfect again. Every little word in the book was perfect. Nothing was missing, there w

I must say that I become dreadfully prevoced when people claim that; "Stanley Kibrick's film version of Lolita is just soo much better than Adrian Lyne's!11". Every breath, stage and feeling is a copy of the book when It comes to Lyne's version. 

I was of course excited like a a rutting giraffe when I found this amazing cropped top from the same era as Lolita is set in for just 50 kr! Quite a bargain, I must say. The only thing that worries me is that the brand is called "Strip Girl"

Blått (who run the wooorld)










(varning för långt inlägg)

Shortsen kan man köpa HÄR
Väskan kan man köpa HÄR

En dag med te och fina hus. Jag ser så oskyldig och lillahusetpåprärien-tjejig ut att jag skäms lite. 

På tal om tjejigt så förökte jag idag hålla koll på populär kulturen som jag omedvetet distanserat mig ifrån då jag varken lyssnar på radio eller tittar på tv. Och tur är väl visserligen det, då jag tappat hopp om mänskligheten nästan helt av att bara kolla på ett fåtal musikvideor. Det här gäller visserligen alla jag kollat på, men jag tänkte specifiera min poäng i en av dem, då den särskiljer sig med en förutsägbar titel.
Jag syftar på Beyonces nya musikvideo "Run the world (girls), den största piece of skit jag sett på länge.

Vi kan börja med att hela låten handlar om vilken makt kvinnor har (utifrån ett manligt-kvinnligt perspektiv), redan där är allt struntprat. Det finns inte ett enda samhälle i hela världen där kvinnor står över män, däremot ser det tvärtemot ut vad gäller löner och liknande över hela världen. Vilket i sig har lett till att kvinnor i arbetsmarknaden exempelvis har en avsevärt sämre hälsa på grund av de diskriminerade jobbförhållanderna.
Nu kan man tycka att "Amen det är ju bah en sång", men faktum är att det är populärkulturen som främst talar till framförallt unga människor - vilket bör användas för att framhäva problem som existerar i samhället, istället för att låtsas som att dem inte finns (som den här låten uppenbarligen gör).

"My persuasion can build a nation
Endless power, our love we can devour
You'll do anything for me"

Nej, vår övertygelse byter inte ett skit. Man har exempelvis gjort tester med pedagoger (en kvinna och en man) som fått lära sig ett manus om läroämnen utantill, för att framföra på samma sätt för att se om könet har betydelse. Det visade sig att elever till mannens framförande lyssnade så att öronen spräcktes, och att folk knappt lyssnat på kvinnan. Såhär har det varit i stort sätt varje gång
Så, nej, babe. Så lätt ska vi inte ha det.

"Boy you know you love it
How we're smart enough to make these millions
Strong enough to bare the children
Then get back to business"

Haa-vaa. Här har jag redan tagit upp ett par problem, men i och med att musikindustrin är så otroligt mansdominerad (vilket visserligen knappt gäller artister i sig längre, lika många kvinnor som män blir exempelvis nominerade till olika priser nowadays - framsteg!), så är det ganska motsägelsebart för henne själv. Visst att HON SJÄLV tjänar sina cash, men då ska vi inte förglömma att de flesta producenterna, musikerna och liknande bakom Beyonce är MÄN som tjänar pengar på HENNE. 
Löner och arbetshälsa är värst bland kvinnor, och långtidssjukskrivningar ökar mest för det kvinnliga könet.
I Sverige ligger löneskillnaderna (som jag förstått det) till en nackdel på 10 %, i USA till en nackdel på 22 %.
Tio-toppen av de mest rika människorna i världen är män, och har alltid varit män.
Men back to business

Musikvideon

Tankar om det här kom efter min sista poäng, som jag i sig tycker är värst.
Även OM det skall ligga en "fin tanke" som jag dessvärre inte kan hitta bakom fenomenet av den här låten, så tycker jag att kvinnlig styrka totalt försvinner i hennes musikvideo. 
I stort sätt ALLA skurkar i filmer, hjältar i filmer, eller huvudsakliga statister som är kvinnor använder sin sexualitet för att utnyttja unga heterosexuella män. Om man ser det från det perspektivet så är det kanske inte så underligt att kvinnor i den större hip hop kulturen "AINT NOTHIN' BUT HOES AND TRICKS".
I musikvideon är beyonce förstås lättklädd, och "övetygar" män om sin storhet genom att gnugga sig mot dem och rulla runt i sand med andra smala, kurivga brudar i bakgrunden som dansar framför män med mörka kläder och hjälmar. Vilket i sig även objektiferar män något avskyvärt.
Nej, pinnsamala nästintill nakna kvinnor som särar på benen och dansar sexigt ser jag inte som en symbol för kvinnlig styrka, snarare ett uppvaknande om hur otroligt sexuellt objektifierade kvinnor är.

Jag kan verkligen inte förstå att en låt som är menad till att vara till kvinnors fördel istället ger budskap till unga tjejer om att dessa inte kommer någonstans i livet om dem inte ser ut som fotomodeller och använder sin sexualitet för att komma någon vart.
Särskilt inte när kvinnan i fråga är en av de mest inflytelserika frontfigurerna just nu.

Tacka vet jag Jussi Björling. Ack Värmland du sköna.


You can purchase the shorts HERE
And the briefcase HERE

[Long post warning]
A day with tea and nice houses. I look so innocent and littlehouseontheprarie-girlish that I'm quite ashamed.

Speaking of girly, today I decided to keep an eye on the popular culture that I unconsciously distanced myself from since I don't listen to the radio or watch television. Which I surprisingly is lucky for not doing, I almost lost my last hope for humanity just by watching a few music videos.
What I am going to write is an opinion about everything I have watched, but I will specify my point in one of them, where It distinguishes Itself with a predictable title.
I am reffering to Beyonce's new song "Run the world (girls)", the biggest piece of crap I've watched in a long time. 

The whole song is about the power of women (from a male-female perspective), where I immediately find a bunch of nonsense. There is not a community in the world where women are above men, contrary to the terms of salaries and the like all over the world. Which in Itself has led to multiple problems for women in labor, for example remarkable bad health beacuse of the discriminated job related costs.
You may think that "It's just a song", but the fact is that It is the popular culture that primarily speaks to young people in particular - which should be used to highlight problems that exist in our society, instead of pretending that they don't exist (as the song apparently does).

"My Persuasion Can Build a Nation
Endless power, our love We Can Devour
You'll do anything for me"

No, our persuasion do not change much. There have been quite famous tests with teachers (one woman, and one man), where they had to learn a script about certain subjects - presented in the same way in order to see If the sex Itself makes any difference. It turned out that the students who had listened to the man's performance remembered what he said quite percisely, and the one's listening to the woman did not remember much from It. It have been like this virtually every time.
So, no, babe. It's not that easy.

"Boy you know you love It
How we're smart enough to make these millions
Strong enough to bare the children
Then get back to business"

Wass. I have already raised a few problems about this matter, bus as the music industry is incredibly male-dominated (which admittedly isn't a problem when It comes to the artists themselves, as many women as men seem to get nominees and different prices nowadays - progress!), It is contradictory an offense for herself. She do earn incredibly much, but we shouldn't forget that most of the producers, musicians and the like behind Beyonce is MEN who make money on her.
Wages and occupational health is worse among women, and long-term sickness discharges is increasing among the female sex particulary.
The salary differences (as I've understood It) is to a negative view with a 10 % difference from men, in the United states is 22 %.
And let's not forget that the ten top of most rich people in the world are men, and have always been men.
Back to buisness.

Music video

Thoughts on this came before all other views of It, and I personally consider this as the worst. 
Although It is meant as a "nice thing", which I unfortunately can not find behind the phenomenon of this song, the "power of women" is lost in her music video.
In almost all villains in movies, heroes or main extras with a more important role, women use their sexuality to take advantage of young heterosexual men. If you look at It from that perspective, It may not be surprising that women in the larger hip hop culture "AINT NOTHIN' BUT HOES AND TRICKS".
The music video consist of a thinly dressed Beyonce, convincing men the greatness of women by rubbing against them and roll around in the sand with curvy babes in the background dancing in front of men in dark clothing and helmets. Which in itself also objectify men to a disgusting level.

No, thin, nearly-naked women who spreads their legs and dance sexy isn't something I would call a symbol of feminine strength, rather an awakening about how incredibly sexually objectified women are in the society.

I can't understans how a song that is meant to be for women's advantage, send messages to young girls about how they won't get anywhere unless they look like models and uses their sexuality to get where they want.
Especially not when the woman in question is one of the most influential forefront figures right now.

Thankfully, I have Jussi Björling. Listen to his beautiful song in the beginning of this entry!
(varning för långt inlägg)
En dag med te och fina hus. Jag ser så oskyldig och lillahusetpåprärien-tjejig ut att jag skäms lite.
På tal om tjejigt så förökte jag idag hålla koll på populär kulturen som jag omedvetet distanserat mig ifrån då jag varken lyssnar på radio eller tittar på tv. Och tur är väl visserligen det, då jag tappat hopp om mänskligheten nästan helt av att bara kolla på ett fåtal musikvideor. Det här gäller visserligen alla jag kollat på, men jag tänkte specifiera min poäng i en av dem, då den särskiljer sig med en förutsägbar titel.
Jag syftar på Beyonces nya musikvideo "Run the world (girls), den största piece of skit jag sett på länge.
Vi kan börja med att hela låten handlar om vilken makt kvinnor har (utifrån ett manligt-kvinnligt perspektiv), redan där är allt struntprat. Det finns inte ett enda samhälle i hela världen där kvinnor står över män, däremot ser det tvärtemot ut vad gäller löner och liknande över hela världen. Vilket i sig har lett till att kvinnor i arbetsmarknaden exempelvis har en avsevärt sämre hälsa på grund av de diskriminerade jobbförhållanderna.
Nu kan man tycka att "Amen det är ju bah en sång", men faktum är att det är populärkulturen som främst talar till framförallt unga människor - vilket bör användas för att framhäva problem som existerar i samhället, istället för att låtsas som att dem inte finns (som den här låten uppenbarligen gör).
"My persuasion can build a nation
Endless power, our love we can devour
You'll do anything for me"
Nej, vår övertygelse byter inte ett skit. Man har exempelvis gjort tester med pedagoger (en kvinna och en man) som fått lära sig ett manus om läroämnen utantill, för att framföra på samma sätt för att se om könet har betydelse. Det visade sig att elever till mannens framförande lyssnade så att öronen spräcktes, och att folk knappt lyssnat på kvinnan. Såhär har det varit i stort sätt varje gång
Så, nej, babe. Så lätt ska vi inte ha det.
"Boy you know you love it
How we're smart enough to make these millions
Strong enough to bare the children
Then get back to business"

Doktor Glas





Shortsen härifrån

För lite mer än två år sedan träffade jag en äldre karl på en buss som jag kom att bli väldigt bra vän med. Under en period sågs vi varje dag på nya cafén i Stockholm och diskuterade litteratur, och han berättade att när han var iväg hos sin fru utomlands så läste han endast svenska böcker.
Han lovade att läsa Processen av Franz Kafka, jag lovade att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. 
Nästa gång vi sågs satt vi och kastade ord på varandra om hur fantastiska böckerna var, och jag sa något om att Den allvarsamma leken antagligen är den bok som mest kunnat beskriva mig själv, samt Lolita av Vladimir Nabokov (står fortfarande fast vid den meningen, så vill man lära känna mig så är det bara att läsa böckerna).
Sög därefter åt mig allt Hjalmar jag kunde finna, och när vi efter ett år sedan sågs förra veckan så hade jag ritat ovanstående teckning till honom, och lät honom gissa rätt scen till rätt bok.

(Tre notes; 1. Teckningen är mer detaljrik i verkligheten, men skuggorna försvann i scanningen. 2. Anmärk att klänningen är en ros, ingen gör nämligen det 3. Måste börja signera mina teckningar)

Svaret var:
"Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig. Mig gick livet förbi."


Shorts from here

About two years ago, I met an older man on a bus which I became very good friend with. During a period of time, we took a coffee at different cafés every day and discussed literature, and he told me that when he visit his wife (which lives abroad), he only read books by Swedish authors.
One day, he promised me to read Der process by Kafka, and I promised him to read Den allvarsamma leken (the serious game) by Hjalmar Söderberg.
Next time we met, we sat and threw words at each other about the greatness of the books, and I said something about how the Serious game probably is the best book to describe myself, together with Lolita of Nabokov (I am still committed to that sentence, so if you'd want to get to know me, the most easy way would be to read the books).
Later on, I sucked in everything that Hjalmar had written, and when we met just a week ago after one year of silence, I had painted the above drawing to him and let him guess the right scene for the right book.

(Three notes; 1.The drawing is more detailed in reality, but the shadows disappeared when I scanned It. 2. Note that the dress is a rose, no one seem to do that. 3. I have to start signing my paintings)

The answer was:

"She will never be mine, never. It wasn't I who made her cheeks red, and It was not I who had made them white now. And she will never, with anxiety in her heart, rush across the street with a letter adressed to me. Life passed me by"