bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin RSS 2.0

Karameller & Män






*poserar kyskt*
Idag fann jag den här drömska burken med saltlakritskarameller på Ica Maxi. Tänkte att den var jag värd efter alla dystra dagar som fallit på varandra likt dominobrickor, dessutom så var jag på Ica från början för att en karl försökte få mig att köpa juice till honom för 30 spänn. Vem fan köper en Ica-juice för 30 spänn? Med tårfyllda ögon tog jag en Gomorron Juice light för 18,90 istället.
Man kan fan inte lita på män. 

Till råga på allt detta blev jag tvingad till att läsa Postkontoret av Bukowski, och jag känner mig litterärt besudlad efter alla lovord om boken. Jag gilllar människans offentliga person, men inte människan i sig. Om det säger något. Jag fnissade dock till ibland, vill jag erkänna. Nånå. Poängen är inte att recensera, poängen är att jag skulle läsa ut den här boken om en karl läste ut min favorit (förutom Lolita då, förstås) - Snappa efter luft av George Orwell. Jag läste ut Postkontoret för nästan en vecka sedan nu, och karln har inte ens orkat gå till biblioteket för att låna min bok. Jag känner mig livs besudlad efter alla lovord om människan.
Man kan fan inte lita på män.


*chaste pose*
Today, I found a dreamy jar filled with Salt licorice sweets at the Ica supermarket. 
I thought that I was worth It after all the gloomy days that have fallen on eachother like dominoes lately - I actually went to Ica from to beginning to grab some juice for a man who tried to make me buy a bottle for 30 kr. Who the hell buy juice for 30 kr?  With eyes filled of tears, I grabbed myself a "Goodmorning juice - light version" for 18.90 kr instead.
Men are not to be trusted.

On top of all this, I was forced to read Post Office by Bukowski and I feel litterary stained after all the good things I've heard about the novel. I like the man's public persona, but not the man himself. If you understand what I mean. I did however giggle sometimes. My point is not to give a review about the book, my point is that I promised to read this book if a certain fellow would read my favourite book (besides Lolita, he had already read that book), which is "coming up for air" by Orwell. I finished Post Office about a week ago, and the fellow has not even bothered to go borrow the book at the library. I feel life stained after all the good things I've heard about him.
Men are not to be trusted.

barnkonst










Gick på promenix med E i Pildammsparken, och såg till min förfäran att barn ställt ut konst i hela parken. 
Till föräran menar jag.Lär skriva något vettigare när jag blivit vettigare, som vanligt då.

Har gjort en drastisk hårförändring f.ö! Hoho.
Klänningen och väskan kan man köpa på Romwe
Resten är second hand.


I went on a walk with E in Pildammsparken, where some children had made some Street Art.
I will write someting more sensible when I become more sensible, as usual then.

I have made quite a big change with my hair though, ho! Coming up.

You can purchase the bag and the dress at Romwe.
The rest is second hand.

Sunday morning.







Söndagsfikade i Slottsparken med Esthir. 

Kaffe på en Nalle Puh filt och förpestade gäss till vardagsinspiration.
Det är så vi rullar.


I had a coffee break with Esthir in the slottsPARKen.

Coffe on a Winne the Pooh rag and geese's used as weekday-inspiration.
That's how we roll.


John Bauer & Spets








Ska man läsa något i skogen så ska banne mig John Bauer vara illustratören.
Just den här boken stal jag från ett skolbibliotek när jag var ungefär nio år, skolan var äcklig så det kunde dem gott ta. Sedan så var jag grovt underminerande - besatt av John Bauer som liten.
Har en adressbok med illustrationer av honom, som jag haft sedan jag var omkring 6-7 år gammal, och som jag sparade till hur länge som helst för att kunna köpa. Det fina är att den inte avänts, vilket (på tal om trollen -höhö) påminner mig om att den bör dammas av snart.
Mer brev, mindre internet!

Klänningen kan man köpa på Romwe, liksom halsbandet
(Tänkte att klänningen kanske var lite för kysk, så jag klippte den kortare efter att bilderna togs och har så grymt mycket ångest! VARFÖR GJORDE JAG SÅ?! Det var ju kyskheten som var så fin, nu ser den ut som ett burger king-luktande-trash-indie plagg-från-Monki?! )
Vill spola tillbaka vintergatan ett par timmar, till sådär sjutiden igår. Resten av kvällen var ju så himlans fin, men fick dessvärre spenderas i en helt annan dress.
If you're going to read something in the woods, you should definetaly read stories illustrated by John Bauer.
I stole the book in the pictures from a school library when I was about nine years old, which they deserved - the school was horrible. I was also underminingly possessed by John Bauer when I was younger. 
I actually have an adress book illustrated by him, which I've had since I was about 6-7 year old. I saved money for an eternity to be able to purchase It. 
I should dust It off soon, more letters - less internet. 

You can purchase the dress at Romwe, the necklace too
(I thought the dress was a bit too chaste, so I cut It short after the pictures was taken, and I have so much anxiety! WHY DID I DO THAT? It was the chastity that made the dress so nice, now It just looks like a Burger-King-smelling-trash-indie-clothing-from-Monki)
I wish I could rewind the Milky way a few hours and chage It. But just that part of the evening, the rest of It was lovely. But unfortunately, spent in another dress.

Slam










Det här med iphone applikationer. 
Det finns självfallet ett antal sådana som är himlans praktiska, som att man kan hitta sig själv på kartor och slipper komma vilse. Passar perfa för lokalsinnesbefriade, som jag själv är.
Men jag menar den där applikationen där man facebook-uppdaterar om vart man håller hus.
Du måste nästan ha lite för höga tankar om dig själv om du fått för dig att folk bryr sig om vart fan du förtär din öl (eller ännu värre, om du är på Konsthallen och måste berätta att du är där för att du är så äckligt kulturell, USCH)

Jag har för övrigt kommit ut ur garderoben, lite grann iallafall. Eller ur "divgarderoben" som Moa så fint uttalade sig om saken. Hade tagit illa upp om jag inte tyckt om henne så förskräckligt mycket (hun kum för övrigt vidare i Poetry Slam, blev nästan lite gråtfärdig av hur duktig och förtjusande hon var i sin hemmafru outfit!).

(Orwell kom annars förbi och snodde öl till mig från folk, när dessa var upptagna med facebookuppdateringar på sina iPhones)

This thing about iPhone applications.
There are obviously a number of those who are incredibly practical, as the one where you can find yourself on a map and avoid getting lost. Suitable for all the one's with no orientation sense, as myself. 
What I talk about is the application where you make facebook updates about where you are.

You have to have a little too high thoghts of yourself if you believe that people give a damn about where you consume your beer ( or worse, if you're in an Art gallery and make an update about It to seem more cultural, UHK).

I have started to get out of the closet, and the pictures is from Poetry Slam in Malmö, yesterday.
(Orwell came by and stole beer from people for me to drink, when the victims made facebook-updates with their iPhones)

Jealousy







(Himlans lång och deppig text, det här förbir en engångsförteelse så har man inte ork till läsandet så kan vi ju alla konstatera att åtminstone målningarna är fantastiska - det är värt två ögonblick) 

Bleknande, förväntande intressen och sådant. 
Eller, ja, förväntade intresse och förväntade intresse. Jag tycker om detaljen gällande folk (jag har alltid trott att det i synnerhet handlar om folk i Malmdö, men blev nyligen nerargumenterad om den saken - det gäller tydligen resten av världen också), om att alla är precis likadana. Att "alla är unika" kan ju fungera som argument rent organiskt, men i praktiken kan man läsa av varenda en redan vid början av en outtalad mening. 

Jag har inte träffat en intressant människa på år. I den här staden, har jag däremot aldrig träffat någon som inte är precis som alla andra  -- om Moa läser det här så ta inte åt dig, du är faktiskt från Borås.--

Om lördagar tar jag mig friheten till att bli för ärlig mot andra, och för oärlig mot mig själv med hjälp av subtitut, och jag kom den här söndagen på hur repetivt jag egentligen lever. Jag tar en drink hos en vän, jag tar tunnelbanan in själv, jag skriver en lapp om hur jag känner på bordet jag sitter vid (jag väljer ju alltid bordsplats), jag går till något alkoholvänligt vakuum, tar ett par öl och går för det mesta ut för att röka ensam. Jag avfärdar alla berusade medrökare som försöker samtala med mig, med hjälp av gemena blickar och korta svar utan punkt.
Anledning bakom detta är att jag inte orkar, vill eller kan påverkas av andra, och vad är det för idé om alla ändå är likadana. Och om denne inte varit det, vad är det för idé om vi ändå aldrig kommer ses igen?

Sedan kommer den där kvällen då man träffar någon, som man tror inte är som varenda annan människa.
Exalterad, hjärtklappning och allt vad det innebär. Men gårdagen glöms snabbt bort för att inte besvikelsen ska hinna ikapp. Då man projekterar känslan till en klump i magen, som i sin tur fräts bort av magsyran kort därefter

De senaste veckorna har jag knappt hört av mig till någon jag känner, av anledning till att leva ett ytligt med varenda person i min bekantskapskrets. Förbli distanserad. Vilket innebär att jag mest suttit inlåst, kedjerökt och bara hört av mig till folk jag halvkänner om helgerna (så att jag har något att ta tunnelbanan till varje lördag).

Har suttit på alla tänkbara ställen med etuiet och läst Hjalmar Söderberg samtidigt som jag tänkt att den nämnvärda är den endaihelavärldensomförstårmigbuhu. Jag vet att jag satte mig vid kanalen framför Weekday häromdagen, för att fortsätta min ödesdigra -host- läsning - då en stilig karl sprang ut med en kasse skinny jeans, satte sig bredvid mig och började prata om vad han tyckte om min klänning.
Trevligt, kan man ju tycka.
Obskyrt, kan man ju tycka.
Vilken babe, kan man ju tycka.
Jag tittade på honom bistert i ett par sekunder, tog doktorsväskan och stampade bestämt därifrån utan att ha utdelat ett enda ord. Totalt jävla förbannad över att han försökt spräcka min bubbla, försökt komma emellan mig och Hjalmar Söderberg.

Frågan är då, vad fan jag faktiskt har gjort. Förutom att lägga upp klädesbilder här, och behandlat främlingar som munherpes.
Svaret är näst intill ingenting, jag har inte ens pluggat.
Det jag har gjort är att fundera på värdelösa frågor som man ändå aldrig får svar på, så som; Varför är jag jag - och varför är jag inte du? Varför är jag här - och varför inte där? När började tiden och vart slutar rymden? Är livet under solen inte bara en dröm? Är inte det jag ser, hör och luktar inte bara skenet av en värld före världen?
Hur kan det vara så att jag som är jag - innan jag blev jag, inte var?
Och att jag som är jag en dag inte längre är den jag är?

Totalt jävla värdelöst. Bidraget till detta är en text om tolkningar på 230 sidor som ingen någonsin kommer att orka ta sig igenom (inte ens jag själv, förstår inte hur jag fann ork till att skriva det).

Jag har även tillgett mig själv en indolent fantasi om att summan av kardemumman är att existera oberoende av allt förutom litteratur, musik, och konst. Vilket i sin tur skulle leda till att jag en dag dör, och då skulle något vittne finna mina "litterära mästerverk" (javisst) och så skulle det sitta tusentals människor i sina ensamma lägenheter som sitter gråtandes av livsbekräftelse i form av igenkännande. Buhu. Lite som jag när jag läser brev och tittar på konst av Edvard Munch, eller med Hjalmar.
Alternativt min ofantligt odödliga tillgivenhet till Axel von fersen (mitt 14-års hjärta brakade sönder varje kväll, och fatta vad besviken jag var när jag såg den där pjäsen; "jag är Axel von Fersen", hatade att någon annan svensk tonåring satt och avgudade MIN AXEL, fy).   (dessutom var det en kass pjäs)

Men så, igår stöttes jag vid den där känslan av avundsjuka. Så grov att jag sprang och slog mitt huvud i fönsterbrädet så att blodet kunde pumpa igen. Med iskall kropp satte jag mig i ett hörn, sträckte mig desperat efter Hjalmar som för denna gång, bara fick mig att må sämre. Först efter ett par minuter kom sinnerna till bruk, efter att jag lyckats övertyga mig själv om att det ändå skulle sluta med att personen var precis som alla andra - sanningen dvs. Har aldrig fått ett så känslomässigt slag mot mitt huvud (både psykiskt och fysiskt om man säger så) någonsin förut, tror banne mig att jag mådde sämre än karln på målningarna ovanför.

När Markis de sade hamnade i fängelse för hundrande gången så skrev han undangömt, "den största lyckan är att existera oberoende av varandra". Den sitter på min vägg över soffan sedan ett par år tillbaka, så att man inte glömmer.
Men det är ju det man gör. Den där fruktansvärda avundsjukan som jag inte kan påverka eller hade kunnat påverka, eller velat påverka från början i och med att jag inte vill lära känna folk längre, att jag inte vill att folk ska lära känna mig. Det fungerar ju inte, det är som att destillera allt i ett förhållande till de dåliga bitarna, och så sitter man i hörnet med huvudvärk utan att ha någon att ringa i rädsla för ett "jaså, nu passar det"

Det slutade med att Sade kom ut ur fängelset, blev förälskad - och sedan gick allt åt skogen igen. 
Jag tror att jag är kapabel till att hålla mig ifrån allt som har med förälskelser att göra, för att inte förstöra mig själv, men jag börjar verkligen sakna ett par personers närvaro.
Det är vid vidare eftertanke ganska naivt av mig att tro, att de enda jag någonsin skulle finna intresse hos - levde under modernismen. Det kanske i själva verket finns ett fåtal personer i Malmö som inte är identiska med resten av befolkningen; men en utsikt om att finna dem är bortom jordens platta yta om man endast erbjuder gemena, outgrundliga blickar och bortgående från folkrika kanaler.
Men hur kan det möjligen undvikas när jag inte kan hantera människors grundliga, förutsägbara handlingar.

Närvarandet känns som sista sidan av "Tjänstekvinnans son", av August Strindberg. Om man har läst den.
Sammanfattningsvis; Antingen är det jag eller samhället som är obotligt.


For this once, I will not translate this post. It's way to long and depressing, but if It still leave a mark of interest, you can go to google translate

Café Walonia










I lördags tänkte jag och Edel att vi skulle upprätthålla vår eminenta tradition gällande en kanna Prince Vladimir (Kusmite) på Café Walonia. Förutom att caféet serverar kusmite i kannor så är det obeskrivligt fabulöst att namnet rimmar på Melonia. Och vem älskar inte Resan till Melonia?
Vi möttes av en ödesdiger återvändsgränd värre än någon gruvarbetare i Chile någonsin fått erfara. Caféet hade lagt ner, och det är inte det värsta; dem sålde ut alla teer dem hade, men den enda som faktiskt var uppköpt var PRINCE VLADIMIR?
Personligen erfarar jag att det uppenbarligen inte finns en gräns för hur mycket otur en människa kan ha, ehuru den här staden (Malmdö) har oändligt med "erbjudanden".

Vi satte oss i varje fall på deras innergård och köpte juice. Den var ganska god, så Edel tyckte att vi skulle köpa med oss ett flak. Vågade inte drabbas av hybris, så det fick passera. Lite att överdriva också, kan man tycka. Vad fan ska man göra med ett flak juice liksom. Som första bilden illustrerar så har jag även varit duktig, och börjat använda mitt vackra etui. Vilket behövs eftersom att jag
1. Alltid sätter mig på mina cigg 
2. När jag köpt ett nytt packet, och velat slänga det gamla så har jag två gånger lyckats slänga det nya istället. De ofrånkomliga blickarna som uppstår när man desperat rotar i en papperskorg satte punkt för allt.

I fredags så åt jag för övrigt nitton stora glassar. Femton av dem åt jag under omloppet av en timme. Mår dåligt i fem minuter efteråt, sedan vill man ha mer. Sådant får mig att både uppskatta och undra om hur fanken jag inte har en mustig Oprah-kropp. 
Men djupt, djupt inom mig bor en fet kvinna som bara väntar på att få komma ut.

Man kan köpa blusen på Wholesale

Last saturday, I and Edel thought that we would maintain our eminent tradition with a pot of Prince Vladimir (Kusmi tea) at Café Walonia. Disregard their Kusmi tea services, I just love that the name Walnoia rhymes with Melonia. Which is an old Swedish classical film that I love.
We were greeted by a fatal dead-end worse than any miner in Chile has ever ecperienced. The cafe had been closed down, and we haven't even come to the worst part; they were selling out al of their tea's, and the only one sold was PRINCE VLADIMIR? 
Personally, I experince that there obviously are not limits of how much bad luck one can have, although this city (Malmdö) have unlimited "deals".

We sat in their yard and bought juice instead. It was pretty good, so Edel thought we should have bought us a package. Dared of hubris, It had to pass for me. A little exaggeration too, one might think. What the hell do you do with a package of juice? I have also been good, and started using my cigarette case (as illustrated in the first picture). It needed that, beacuse:
1. I always seem to break my cigarettes when I sit on them.
2. When I have bought a new package, and wanted to throw the old one - I have twice managed to throw the new one. The inescapable gaze that occurs when you desperately root in the trash put an end to everything.

Last fridag I ate about nineteen huge ice creams. Fifteen of them I ate during the circulation of an hour. I felt bad about five minutes afterwards, then I just wanted more. Such things gives me the appreciation and wonder of how I don't have a juicy Oprah-body.
But deep, deep down inside of me - there is a fat woman living, just waiting to come out.

You can buy the blouse I wear at Wholesale