bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin RSS 2.0

Cerise



















Körsbärsträden tappar sina fina blommor, så jag och Veronica tog oss en sista picknick för att hylla det obestående vackra. Jag är ju väldigt bra på den där muntra biten. Dagen i ära så hade jag en rosa body tillhörande Amanda på mig, min finfina plommonstop från Humana i cerise-röd och skor som jag fortfarande inte förstår hur jag kunde komma upp i trädet med. Fick använda mina enorma muskelarmar (obsobs ironi) till att klättra, vilket visserligen kan ha sin positiva inverkan. Nu slipper jag röra på mig resten av året, jag tror att jag använde upp kaloriantalet.

Träden låg för övrigt i Arlöv, nära en av Europas största scientologkyrkor. Det är ganska läskigt faktiskt, nästan så att man inte vågade åka dit. Jag vet inte hur många gånger scientologerna har stoppat mig och försökt konvertera mig till en slav bakom den onda sidan, körsbärsträden blev antagligen planterade där för att locka små osäkra flickor i laxrosa bodys designade av Sonia Rykiel.

Väldigt läskigt, det där.

---------------

The cherrytrees are losing their beautiful flowers, so I and Veronica had a picnick to celebrate the unlasting beauty. To the day of glory, I decided to wear a pink body from the Sonia Rykiel collection (I never wear pink, It's somehow tabu to me), my fine bowler hat from Humana in cerise-red, and slippery shoes. I still don't understand how I could climb up that tree with those shoes, I had to use my immense muscular arms (ironyirony). I think I used the calorie count all year out.

The Cherryblossom trees are lying in a place called Arlöv (outside of Malmö), near one of Europes biggest scientologist chuchs. It's actually a bit scary. The scientologists have tried to convert me into a slave to the dark side to many times before. The Cherrytrees were probably planted there to lure insecure girls with pink bodys.

Very scary, that.



Nuit avec Depeche mode

Riktiga musiknördar träffas över kvällar för att kolla på live-dvd:er och äta pizza tillsammans. Det gjorde jag och Sara, med Depeche mode. Efter live-dvd:n var vi tillräckligt nördiga för att logga in på youtube och kolla på ytterligare musikvideor där. Fint kompletterat!
Nu tycker väl folk att "amen gud vad ointressant", MEN NEJ. Det finns ingen benämning nära ointressant som har med Depeche mode att göra! Live dvd från Paris 2001 dessutom! Då var Martin Gore tjock.
Jag såg dem längst fram på Arvikakonserten förra sommaren, det var med stammande ord oförklarigt. Jag ville hoppa upp på scenen och fria till Martin Gore. DGKLDLDHJ

Real musicgeeks meet up to have evenings made of live dvds and pizza. That's what I and Sara did, with Depeche mode! We couldn't get enough after the dvd, so we looked at some musicvideos on youtube. Nice complement!
I guess people think something like; "OHGOD, COME UP WITH SOMETHING MORE INTRESTING", BUT NO! No denomination with Depeche mode can be classed as boring. It was a live dvd from Paris 2001 by the way, when Martin Gore was fat. 
I saw them front row last summer, and I wanted to propose to Martin Gore right there! KFGLDfhj




Min finfinfina poster på min fulfulfula vägg! Min broder från en annan moder, Esther, drog av den till mig från ett plakat i stan!

My beautiful poster on my ugly wall! My brother from another mother, Esther, gave It to me last summer.




Fick dessa skorna av Sara under mitt besök! 50-tals klänningen fick jag häromdan av min vän Pamela!

Sara gave me those shoes during the evening! I got the dress from my friend Pamela a couple of days ago!



Blev förälskad i Saras grannar, bilden säger allt.

I fell in love with Saras neighbors, the picture says It all.


La mélancolie, la mort et ces


Bild snodd från PostSecret.


Jaha. Fick nyligen reda på att det här med sommarjobbet inte blev av. Så nu funderar jag på vad jag ska göra för att inte dö av svält, melankoli och allmän meningslöshet. Det handlar inte endast om sommaren, även efter sommaren och resten av det här dödslängtande livet. Att jobbet sket sig är ju bara en snabb avgörande faktor, jag trodde mig ha tre månaders tänketid, men nehej.

Det här är ju kaos. KAOS. Jag känner mig som George i "Nere för räkning i Paris och London". Ett alternativ är ju att sitta hemma och äta knäckebröd medan jag spelar Soul Calibur II, men det håller ju inte så länge. Knäckebröden tar slut, och man tröttnar efter att ha klarat spelet sjuttioelva gånger.

Nej, seriöst, jag får panik. Om jag hade fått välja så skulle jag ta snabbaste flyget till London och skaffa mig en pojkvän som jag inte alls är kär i, men bor hos för att jag ska ha någonstans att ta vägen. Men ibland så ska det pirra lite i magen när han slår på Tom Waits och dansar psykadeliskt, eller när han köper hem en budapest-tårta, eller när han berättar om spökhistorier och barndomspsykoser under täcket. Sedan så ska han lämna mig en dag för en yngre, snyggare tjej, för att han tröttnar på mitt röda hår, kanske för att han märker att jag får lite fräknar på sommaren eller så. Sedan så kommer jag tänka "amen det är ju lugnt, jag var ju aldrig förälskad i snubben", men så kommer ibland känslopirren ifatt mig och jag tänker bara på dem psykadeliska Tom Waits danserna, och så ligger jag under ett täcke själv med mina saknader, barndomspsykoser och smulrester från budapest-tårtan. Som en spökhistoria ungefär.

Kanske inte så kul i slutänan, men det hade åtminstone gett mig lite tänketid. Precis som det där jobbet.
Fan också.


Well. I recently discovered that I won't have a job this summer. So right now, I'm wondering what to do to not die of starvation, melancholy and general vanity. This is not only about the summer, I talk about the time after the summer and the rest of this death longing life. The job I didn't get was only a quick determining factor, I thought I would have at least three months of time to think, but apperently not.

This is chaos. CHAOS! I feel like George in "Down and out in Paris and London". An alternative is to sit at home, eating crispbread while playing Soul Calibur II, but It won't last to long. The crispbreads don't last forever, and I'll grow sick and tired of winning the game over and over.

No, seriuosly. Panic. If I could choose, I would take the fastest flight to London and get a boyfriend that I would not fall in love with, but I would live with him just to have somewhere to go. But sometimes, It would tingle in my stoumach when he would play Tom Waits and dance psychedelic, or when he would buy a Budapest-cake, or when he would tell ghoststories and childhood-psychoses under the quilt. And one day, he would leave me for a prettier, younger woman, probably beacuse he would grow sick and tired of my red hair, or beacuse he didn't like my few freckles in the summer. And I wouldn't care, I wasn't in love with the guy to begin with. But sometimes, the tingle would come up again, and I would only think about the psychedelic Tom Waits dances. And then I would lie alone under the quilt with my sense of loss, childhood-psychoses and residues from the Budapest-cake. Like a ghoststory. 

It wouldn't be fun in the end, but I would at least have some time to think. Just like the job.
Damn It.


Anxiété

Den dystra tillvaron tillbringas med en (blå) kopp kaffe, en (lucky strike) cigarett och drömmar om eskapism.
Imorgon ska jag redovisa om George Orwell, vilket bara kan gå åt helvete. Inga ord i världen kan beskriva kärleken till den mest fantastiska man som antagligen strapserat i den här värdelösa världen. Ord har en tendens av att förstöra det mest vackra i det stora hela, men han lyckas göra det med stil.


Hade det funnits en låt som kunnat beskriva min nuvarande känsla så hade jag skrivit ner den, men vanligtvis finns det inga låtar för sådant. Nu för tiden så kan inte ens människor skriva ett blogginlägg utan att citera en bit av en bok, låttext eller genom att ta en bild från google med en random söt pojke som har skrivit ett hjärtbrakande The Smiths-citat på sin arm.

Det är 2000-talet i ett nötskal. Ingenting är innovativt, för vi känner alla samma sak.

The gloomy subsistence is spended with a (blue) cup of coffee, a (lucky strike) cigarette and dreams about escapism.
I will tomorrow have a representation about George Orwell, which will go to hell. No words in the world can describe my love to the most fantastic man ever walked on this worthless world. Words have a tendency to destroy the most beautiful in all, but he do It with a sense of style.

If there would exist a song who could describe my current feeling, I would write the lyrics down. But as usual, It doesn't exist songs about feelings like this. Nowadays, people can't even write a simple blogentry without quoting a piece of a book, a lyric or a picture from google with a random cute boy who have written a heartbreaking The Smiths - quote on his arm.

It's a summary about the years in the 2000s. Nothing is innovative, beacuse we all have the same feelings.


Två självporträtt och två suddiga bilder av vatten och Polaroid 1000
(Första självporträttet föreställer mig som liten, det andra i framtiden)















Art au Danemark

Jag försöker mig an engelsk översättning också hädanefter då jag har haft ett par trevliga typer, både på denna och min förra blogg som använder sig av google translator. Stackars satar!

Var nyligen på en konstrunda i först Dunkers (Helsingborg), med fortsättning i Louisiana (Danmark)! Mycket trevligt, Marianne De Geers utställning på Dunkers var DELIKAT (för att använda mig av fler pretto-ord än vad jag annars vågar tillåta mig till)! En genialisk installation med en labyrint av svarta väggar med en ekande röst sägandes; "mamma" fick mig att rysa! Jag blir så trött på att folk kommer på sådant före mig.

I Lousiana pasar jag out under en visning av "Farven i kunsten", framför ett verk av Picasso. Det var lite pinsamt. En dansk vakt släpar mig till en bänk där jag sitter och drömmer om kaffe i säkert hela tre minuter, för att sedan springa efter guiden igen. Den danska guiden försökte prata svenska, men kom bort sig och började prata danska då och då. Det var nog det som fick min kaffetomma kropp att ge upp framför Picasso, det kändes som att man sänkte och höjde maniskt under en bra film. Jag förstod allt hon sa i en halv minut, för att sedan inte förstå någonting resten av minuten, sådant är faktiskt inte ok.

I recently went to an art-trip, first at Dunkers (Helsingborg), followed by Louisiana (Denmark)! Very pleasant, Marianne De Geers art display at Dunkers was delicate ( I just found a way to use more pretentious words, at least a bigger use of them than I otherwise dare to). An ingenious setup with a maze made of black walls with a deafening voice saying; "mom?" made me shudder!

I passed out during a guided tour of "Farven i kunsten" (The colour in art, Danish), in front of a painting by Picasso. I'm a bit ashamed. A Danish guard dragged me to a bench, I think I sat and dreamed about coffee in three holy minutes. The Danish guide tried to talk Swedish, but she came of the line all the time, and talked Danish insted. It's probably the reason behind my passout, It felt like watching a good movie while someone decreases and increases the volume manically! I understood everything she said half a minute, but I couldn't catch a simple word in the rest of the minute. NOT OK.





Pamela tittar på "jag tänker på mig själv", av Marianne De Geer.

Pamela looking at "I think of myself" by Marianne De Geer.






Kaleidoskop!




Amanda illustrerar hur man gör för att få ett ligg.

Amanda illustrates how to get laid.


c'est fini maintenant baby blue

En pepp morgon som börjar med en vän som gråter över sitt ex, en timmes sömn och ett vaknande 04 på morgonen med förstadagsmenstruation och regn.

Men det är ju nästan värt det när ens arbetsgivare skriker: "DET KOMMER GÅ ÅT HELVETEE", springer till fotenavafrika-vinet och halsar som den man han är. Höll på att kvävas av skratt!

Lite angst över att jag tappade bort Amandas halsduk på hotellet, ANGST (uttrycker det med bättre helhet). Får ringa henne nu och hoppas på att hon inte börjar gråta och skrika,  lugna henne genom att betala för den dyra skithalsduken.

Och. Jag såg helcrazy ut. Två kg vindruvor menar jag då! Får se om det kommer upp någon bild någon gång, någonstans. Det var ju minst 150 pers med kameror, så om inget blir uppdykande så tappar jag faktiskt lite hopp om mänskligheten. Om t.om Stajl by Malmö klarar sådant bättre, menar jag.

Nu är det kaffe, Velvet underground och möte med en av de bästa karlarna väster om Rio Rado. Kom också på att om jag vill komma någon vart i livet så får jag nog skapa lite mer intressanta blogginlägg
Men man får förlåta mig då jag faktiskt har menstruation och bara har druckit en kopp kaffe, det är ju synd om mig.

Fina och medverkande flickor:



Alma och korghåret (langar ansiktet)



Fanny!



Rebecca på el bosso!



Vackra Liv! ( hittade förresten inte din blogg, men om du kikar in här så lämna gärna en kommentar! )


Château de cétacés

Jag tror att mitt hjärta började hacka rejält när mp3:n slog över till Temptation av New order på busshållsplatsen mot Lund. Vilket trams. Byt igen.

Jag och Ämändä (aka den vakande grodan) drog runt i våra pälsar och dansade med folk runt elden. Två fula karlar gjorde närmanden och sprang ifrån oss efter att vi berättat att vi var 42 år. Vi har fortfarande inte kommit över det.

På tåget tillbaka till Malmö så är jag berusad och lyssnar på Hagnesta hill. Då kan det aldrig sluta bra. Hatarhatarhatar hatar verkligen allt och alla, särskilt folket på den där tågvagnen. Kineserna som pussades framför mig var väl helt ok men resten fick mig att önska tåget en kollidering med både mig och alla andra. Jag hade kunnat offra mig för något världsbefrämjande.

På centralen tänker jag att det bara är 50 meter till Linas födelsedags/valborgsfest, men att jag inte vill langa deppen istället för peppen på en sådan tillställning. Så jag tar bussen hemåt istället. På denna bussen, 5:an mot Bunkeflostrand ganska exakt, så träffar jag en otroligt packad Paulina som på något magiskt sätt får mig att åka hem till Oscar. Hos Oscar är det eldtema och alla har klätt sig CRAZY, det är gula, orangea och röda ballonger överallt och Dolly Parton skriker halsen av sig under Great balls of fire. Jag och Erik springer runt och kramas och börjar sjunga lite Combajajaa sånger (jag har ingen aning om hur det egentligen uttalas, eller stavas). Sedan går vi in i Oscars s.k sovrum och lyssnar på Kate Nash "I just love you more", skriker ut låttexten och spiller ut vin över hela golvet som vi snubblar i till fosterställnings-spasmer. Sedan läser vi upp alla kända dikter vi kan utantill, vilket går förvånansvärt bra. Jag kör på lite Baudelaire och svenskt trams, en eller två av den betalbara Poe. Väldigt surrelastisk upplevelse.

Allt blev lite fint i en liten stund.



Det här är den enda bilden jag tog med min lilla rosa digitalkamera, det mest feminina jag någonsin har ägt om man bortser från mina klänningar (vars värde står högre än allt annat, förutom min pälsmössa).
Dessa män gjorde min kväll;