bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin
RSS 2.0

Cerise



















Körsbärsträden tappar sina fina blommor, så jag och Veronica tog oss en sista picknick för att hylla det obestående vackra. Jag är ju väldigt bra på den där muntra biten. Dagen i ära så hade jag en rosa body tillhörande Amanda på mig, min finfina plommonstop från Humana i cerise-röd och skor som jag fortfarande inte förstår hur jag kunde komma upp i trädet med. Fick använda mina enorma muskelarmar (obsobs ironi) till att klättra, vilket visserligen kan ha sin positiva inverkan. Nu slipper jag röra på mig resten av året, jag tror att jag använde upp kaloriantalet.

Träden låg för övrigt i Arlöv, nära en av Europas största scientologkyrkor. Det är ganska läskigt faktiskt, nästan så att man inte vågade åka dit. Jag vet inte hur många gånger scientologerna har stoppat mig och försökt konvertera mig till en slav bakom den onda sidan, körsbärsträden blev antagligen planterade där för att locka små osäkra flickor i laxrosa bodys designade av Sonia Rykiel.

Väldigt läskigt, det där.

---------------

The cherrytrees are losing their beautiful flowers, so I and Veronica had a picnick to celebrate the unlasting beauty. To the day of glory, I decided to wear a pink body from the Sonia Rykiel collection (I never wear pink, It's somehow tabu to me), my fine bowler hat from Humana in cerise-red, and slippery shoes. I still don't understand how I could climb up that tree with those shoes, I had to use my immense muscular arms (ironyirony). I think I used the calorie count all year out.

The Cherryblossom trees are lying in a place called Arlöv (outside of Malmö), near one of Europes biggest scientologist chuchs. It's actually a bit scary. The scientologists have tried to convert me into a slave to the dark side to many times before. The Cherrytrees were probably planted there to lure insecure girls with pink bodys.

Very scary, that.



Nuit avec Depeche mode

Riktiga musiknördar träffas över kvällar för att kolla på live-dvd:er och äta pizza tillsammans. Det gjorde jag och Sara, med Depeche mode. Efter live-dvd:n var vi tillräckligt nördiga för att logga in på youtube och kolla på ytterligare musikvideor där. Fint kompletterat!
Nu tycker väl folk att "amen gud vad ointressant", MEN NEJ. Det finns ingen benämning nära ointressant som har med Depeche mode att göra! Live dvd från Paris 2001 dessutom! Då var Martin Gore tjock.
Jag såg dem längst fram på Arvikakonserten förra sommaren, det var med stammande ord oförklarigt. Jag ville hoppa upp på scenen och fria till Martin Gore. DGKLDLDHJ

Real musicgeeks meet up to have evenings made of live dvds and pizza. That's what I and Sara did, with Depeche mode! We couldn't get enough after the dvd, so we looked at some musicvideos on youtube. Nice complement!
I guess people think something like; "OHGOD, COME UP WITH SOMETHING MORE INTRESTING", BUT NO! No denomination with Depeche mode can be classed as boring. It was a live dvd from Paris 2001 by the way, when Martin Gore was fat. 
I saw them front row last summer, and I wanted to propose to Martin Gore right there! KFGLDfhj




Min finfinfina poster på min fulfulfula vägg! Min broder från en annan moder, Esther, drog av den till mig från ett plakat i stan!

My beautiful poster on my ugly wall! My brother from another mother, Esther, gave It to me last summer.




Fick dessa skorna av Sara under mitt besök! 50-tals klänningen fick jag häromdan av min vän Pamela!

Sara gave me those shoes during the evening! I got the dress from my friend Pamela a couple of days ago!



Blev förälskad i Saras grannar, bilden säger allt.

I fell in love with Saras neighbors, the picture says It all.


La mélancolie, la mort et ces


Bild snodd från PostSecret.


Jaha. Fick nyligen reda på att det här med sommarjobbet inte blev av. Så nu funderar jag på vad jag ska göra för att inte dö av svält, melankoli och allmän meningslöshet. Det handlar inte endast om sommaren, även efter sommaren och resten av det här dödslängtande livet. Att jobbet sket sig är ju bara en snabb avgörande faktor, jag trodde mig ha tre månaders tänketid, men nehej.

Det här är ju kaos. KAOS. Jag känner mig som George i "Nere för räkning i Paris och London". Ett alternativ är ju att sitta hemma och äta knäckebröd medan jag spelar Soul Calibur II, men det håller ju inte så länge. Knäckebröden tar slut, och man tröttnar efter att ha klarat spelet sjuttioelva gånger.

Nej, seriöst, jag får panik. Om jag hade fått välja så skulle jag ta snabbaste flyget till London och skaffa mig en pojkvän som jag inte alls är kär i, men bor hos för att jag ska ha någonstans att ta vägen. Men ibland så ska det pirra lite i magen när han slår på Tom Waits och dansar psykadeliskt, eller när han köper hem en budapest-tårta, eller när han berättar om spökhistorier och barndomspsykoser under täcket. Sedan så ska han lämna mig en dag för en yngre, snyggare tjej, för att han tröttnar på mitt röda hår, kanske för att han märker att jag får lite fräknar på sommaren eller så. Sedan så kommer jag tänka "amen det är ju lugnt, jag var ju aldrig förälskad i snubben", men så kommer ibland känslopirren ifatt mig och jag tänker bara på dem psykadeliska Tom Waits danserna, och så ligger jag under ett täcke själv med mina saknader, barndomspsykoser och smulrester från budapest-tårtan. Som en spökhistoria ungefär.

Kanske inte så kul i slutänan, men det hade åtminstone gett mig lite tänketid. Precis som det där jobbet.
Fan också.


Well. I recently discovered that I won't have a job this summer. So right now, I'm wondering what to do to not die of starvation, melancholy and general vanity. This is not only about the summer, I talk about the time after the summer and the rest of this death longing life. The job I didn't get was only a quick determining factor, I thought I would have at least three months of time to think, but apperently not.

This is chaos. CHAOS! I feel like George in "Down and out in Paris and London". An alternative is to sit at home, eating crispbread while playing Soul Calibur II, but It won't last to long. The crispbreads don't last forever, and I'll grow sick and tired of winning the game over and over.

No, seriuosly. Panic. If I could choose, I would take the fastest flight to London and get a boyfriend that I would not fall in love with, but I would live with him just to have somewhere to go. But sometimes, It would tingle in my stoumach when he would play Tom Waits and dance psychedelic, or when he would buy a Budapest-cake, or when he would tell ghoststories and childhood-psychoses under the quilt. And one day, he would leave me for a prettier, younger woman, probably beacuse he would grow sick and tired of my red hair, or beacuse he didn't like my few freckles in the summer. And I wouldn't care, I wasn't in love with the guy to begin with. But sometimes, the tingle would come up again, and I would only think about the psychedelic Tom Waits dances. And then I would lie alone under the quilt with my sense of loss, childhood-psychoses and residues from the Budapest-cake. Like a ghoststory. 

It wouldn't be fun in the end, but I would at least have some time to think. Just like the job.
Damn It.