bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin
RSS 2.0

Black Cab







Gamla stan, Malmö

milieu de l'été






Världens finaste midsommarafton, världens finaste början och världens finaste slut.
Åh.

(Ska förresten jobba för två agenturer från Paris, varav den ena är en av de största i världen <<Kate Moss har jobbat där (!!!!)>>, så jag åker antagligen till Paris i September och jobbar! Det är så fruktansvärt fint, kul och jag vet inte vad att jag blir cp! Är bara orolig för att modellerna ska vara bitches, väldigt komprimerat då jag är av väldigt trevlig natur.)




The world's finest Midsummer Eve, the world's finest beginning of the day with the world's finest top-end.
Oh.

( I will by the way work for two agencys in Paris, one of them is one of the biggest in the world <<Kate Moss have been modeling there (!!!!), so I will probably go to Paris in September and work! It's awfully amazing, fun etcetc! )

Premier amour/First crush/Första förälskelsen




(vi fyra som sitter på första raden ser ut som jättar för att bilden är vinklad, jag lovar! Den söta flickan med rosa klänning är min syster)

När jag var två, nära tre år - så uppkom min första förälskelse. Minnet är lite halvluddigt, så jag minns inte vem på bilden han är, men någon är det ( förhoppningsvis inte någon av de mongon som sitter bredvid mig ).
Nej, jag skoja bara. Barn ska man inte skämta om.

Jag hade nyss flyttat från Stockholm ner till en by som heter Skurup ( Nils Holgersson kommer därifrån, det är förstås de livlösa invånarna väldigt stolta över). Detta var med min moder som då var 21 år gammal student och ensamstående med tre barn.

Han hette Robin, och var tämligen populär i vårt pittoreska dagis. Jag hade inga vänner alls.
Nu kommer jag möjligtvis med lite väl hårda knytnävar gentemot humanismens läror, men det som präglar en i den här åldern präglar en i små drifter fortfarande. I min blotta ålder på två år så visste jag knappt vad en puss var för något, det var inte det jag var ute efter. Eller, jag visste egentligen inte vad jag strävade efter med mina otolkbara känslor överhuvudtaget, annat än längtan efter att han skulle upptäcka mig. Vilket han gjorde, det kommer vi till snart!

Nå, det fanns ett hörn i lekrummet på dagiset som jag alltid satt i. Varje gång han gick förbi så brukade jag sjunga Lejon Kungen -låtar och hoppas på att han skulle komma fram med ett; "JA! Du gillar också lejonkungen!", eller "Åh, vad du sjunger fint", eller vad som helst egentligen.
En av dagarna innan jul målade vi kylskåpsmagneter i form av tomtar, jag som var EXTREMT noga med färgplaceringar tappade lite respekt för honom då hans tomte såg ut som ett söndersprängt Hiroshima.

Sista dagen ¨på dagis innan Julafton fick alla en julklapp. Vi turades om med att ta packet efter att vi läst vårt namn på dem. Alla gjorde detta, och då jag på mina tre fyllda år inte alls visste hur mitt namn såg ut så tog jag av ren skam ett slumpvis och hoppades på det bästa. Öppnade packetet, och däri låg en kylskåpsmagnet av Donatello från Teenage Mutant Ninja Turtles. Jag som älskade programmet och faktiskt hade Donatello som favorit blev glad som få. SÅKLART så utbrister en dagisfröken; "nejmen oj, det där var ju Robins packet", varav Robin börjar skrika "MEN ÄR DU EN IDIOT?! KAN DU INTE LÄSA!? Du kan ju inte SNO ANDRAS PACKET" ( det var det första han sa till mig, inte riktigt som jag föreställt mig det när jag sjöng sånger i lekhörnan ).

Jag fick behålla packetet, och Robin som fick ett packet med klämmor hatade mig tills jag flyttade ifrån Skurup.




( The four of us in the front row looks like giants beacuse of the angled image, I promise! The cute girl with the pink dress is my sister)

When I was two, almost three years old - my first crush occurred. The memory is a bit wispy, so I don't remember who the person is on the picture, but It's certainly one of them.

I had just moved from Stockholm to av small village called Skurup ( Nils Holgersson was born there, It's probably the only pride the lifeless village with the lifeless people have). I moved there with my mother who was a 21 year old student and single parent with three children.

His name was Robin, and he was quite popular in our quaint nursery. I had no friends whatsoever.
I may be a little hard with my fists against the teachings of the humanism, but the things that characterizes this age, characterizes one still, in a small amount. In my mare age of two years, I barely knew what a kiss were, and that was not what I was looking for. Actually, I didn't even know what I was looking for with my obscure feelings, other than the wish that he would discover me one day. He certainly did, we will come to that part eventually.


Well, there was a corner in the playroom on the daycare center which I always sat in. Every time he passed,  I used to sing Lion King songs and hope that he would come up to me with a, "OH! Do you also like the Lion King!?" or "Oh, you sing good", or just anything at all.
One of the days before Christmas we painted refrigerator magnets in the form of Santa Claus, I was EXTREMELY careful with paint investments and lost some respect for him when his Santa looked like a shattered Hiroshima.

The last day in the daycare center before Christmas, everyone got a christmas present. We sat in a cirkle and took the christmas presents in turns by reading our names on the gifts. I couldn't read my own name at my bare age of three years but I felt to ashamed to admit It. So, I just took a gift and hoped for the best. I opened the package, which contained a refrigerator magnet of Donatello from the Teenage Mutant Ninja Turtles. I loved the program, and Donatello was my favourite character.
One kindergarten lady said something like; "Ohno, that's Robins gift!", Robin started to scream the second after that: " ARE YOU AN IDIOT OR SOMETHING?! CAN'T YOU READ? YOU CAN'T JUST TAKE ANOTHER PERSON'S GIFT!" ( this was the first time he ever said anything to me, not quite what I imagined when I sang songs in the corner).

I had to keep Dontello while Robin got some hair clips, he hated me until I moved from Skurup.