bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin RSS 2.0

Black Cab







Gamla stan, Malmö

milieu de l'été






Världens finaste midsommarafton, världens finaste början och världens finaste slut.
Åh.

(Ska förresten jobba för två agenturer från Paris, varav den ena är en av de största i världen <<Kate Moss har jobbat där (!!!!)>>, så jag åker antagligen till Paris i September och jobbar! Det är så fruktansvärt fint, kul och jag vet inte vad att jag blir cp! Är bara orolig för att modellerna ska vara bitches, väldigt komprimerat då jag är av väldigt trevlig natur.)




The world's finest Midsummer Eve, the world's finest beginning of the day with the world's finest top-end.
Oh.

( I will by the way work for two agencys in Paris, one of them is one of the biggest in the world <<Kate Moss have been modeling there (!!!!), so I will probably go to Paris in September and work! It's awfully amazing, fun etcetc! )

Premier amour/First crush/Första förälskelsen




(vi fyra som sitter på första raden ser ut som jättar för att bilden är vinklad, jag lovar! Den söta flickan med rosa klänning är min syster)

När jag var två, nära tre år - så uppkom min första förälskelse. Minnet är lite halvluddigt, så jag minns inte vem på bilden han är, men någon är det ( förhoppningsvis inte någon av de mongon som sitter bredvid mig ).
Nej, jag skoja bara. Barn ska man inte skämta om.

Jag hade nyss flyttat från Stockholm ner till en by som heter Skurup ( Nils Holgersson kommer därifrån, det är förstås de livlösa invånarna väldigt stolta över). Detta var med min moder som då var 21 år gammal student och ensamstående med tre barn.

Han hette Robin, och var tämligen populär i vårt pittoreska dagis. Jag hade inga vänner alls.
Nu kommer jag möjligtvis med lite väl hårda knytnävar gentemot humanismens läror, men det som präglar en i den här åldern präglar en i små drifter fortfarande. I min blotta ålder på två år så visste jag knappt vad en puss var för något, det var inte det jag var ute efter. Eller, jag visste egentligen inte vad jag strävade efter med mina otolkbara känslor överhuvudtaget, annat än längtan efter att han skulle upptäcka mig. Vilket han gjorde, det kommer vi till snart!

Nå, det fanns ett hörn i lekrummet på dagiset som jag alltid satt i. Varje gång han gick förbi så brukade jag sjunga Lejon Kungen -låtar och hoppas på att han skulle komma fram med ett; "JA! Du gillar också lejonkungen!", eller "Åh, vad du sjunger fint", eller vad som helst egentligen.
En av dagarna innan jul målade vi kylskåpsmagneter i form av tomtar, jag som var EXTREMT noga med färgplaceringar tappade lite respekt för honom då hans tomte såg ut som ett söndersprängt Hiroshima.

Sista dagen ¨på dagis innan Julafton fick alla en julklapp. Vi turades om med att ta packet efter att vi läst vårt namn på dem. Alla gjorde detta, och då jag på mina tre fyllda år inte alls visste hur mitt namn såg ut så tog jag av ren skam ett slumpvis och hoppades på det bästa. Öppnade packetet, och däri låg en kylskåpsmagnet av Donatello från Teenage Mutant Ninja Turtles. Jag som älskade programmet och faktiskt hade Donatello som favorit blev glad som få. SÅKLART så utbrister en dagisfröken; "nejmen oj, det där var ju Robins packet", varav Robin börjar skrika "MEN ÄR DU EN IDIOT?! KAN DU INTE LÄSA!? Du kan ju inte SNO ANDRAS PACKET" ( det var det första han sa till mig, inte riktigt som jag föreställt mig det när jag sjöng sånger i lekhörnan ).

Jag fick behålla packetet, och Robin som fick ett packet med klämmor hatade mig tills jag flyttade ifrån Skurup.




( The four of us in the front row looks like giants beacuse of the angled image, I promise! The cute girl with the pink dress is my sister)

When I was two, almost three years old - my first crush occurred. The memory is a bit wispy, so I don't remember who the person is on the picture, but It's certainly one of them.

I had just moved from Stockholm to av small village called Skurup ( Nils Holgersson was born there, It's probably the only pride the lifeless village with the lifeless people have). I moved there with my mother who was a 21 year old student and single parent with three children.

His name was Robin, and he was quite popular in our quaint nursery. I had no friends whatsoever.
I may be a little hard with my fists against the teachings of the humanism, but the things that characterizes this age, characterizes one still, in a small amount. In my mare age of two years, I barely knew what a kiss were, and that was not what I was looking for. Actually, I didn't even know what I was looking for with my obscure feelings, other than the wish that he would discover me one day. He certainly did, we will come to that part eventually.


Well, there was a corner in the playroom on the daycare center which I always sat in. Every time he passed,  I used to sing Lion King songs and hope that he would come up to me with a, "OH! Do you also like the Lion King!?" or "Oh, you sing good", or just anything at all.
One of the days before Christmas we painted refrigerator magnets in the form of Santa Claus, I was EXTREMELY careful with paint investments and lost some respect for him when his Santa looked like a shattered Hiroshima.

The last day in the daycare center before Christmas, everyone got a christmas present. We sat in a cirkle and took the christmas presents in turns by reading our names on the gifts. I couldn't read my own name at my bare age of three years but I felt to ashamed to admit It. So, I just took a gift and hoped for the best. I opened the package, which contained a refrigerator magnet of Donatello from the Teenage Mutant Ninja Turtles. I loved the program, and Donatello was my favourite character.
One kindergarten lady said something like; "Ohno, that's Robins gift!", Robin started to scream the second after that: " ARE YOU AN IDIOT OR SOMETHING?! CAN'T YOU READ? YOU CAN'T JUST TAKE ANOTHER PERSON'S GIFT!" ( this was the first time he ever said anything to me, not quite what I imagined when I sang songs in the corner).

I had to keep Dontello while Robin got some hair clips, he hated me until I moved from Skurup.


Dolores

















(Bilder på mig är tagna av Robert, skorna är lånade av Cassandra!)

Ibland.. kom igen Bert, hur ofta exakt? Kan du erinare dig fyra, fem eller fler sådana tillfällen? Eller skulle ingen människohjärna ha överlevt mer än två eller tre?

Ibland (jag har inget svar på frågan) då Lolita slumpartat gjorde läxorna, sög på en penna och låg sidledes i en fåtölj med båda benen över ena armstödet, övergav jag all pedagogisk återhållsamhet, förbisåg alla gräl, glömde min manliga stolthet - och kröp bokstavligt talat på knä till din fåtölj, Lolita! Du kastade en kort blick på mig
- ett grått, burrigt frågetecken till blick: >>Å, nej, inte nu igen<< (klentroget, uppgivet), ty du nedlät dig aldrig till att tro att jag någonsin kunde längta efter att begrava ansiktet i din plisserade kjol utan särskilda baktankar, min älskling!

Ömheten i dessa alla dina fyra, glatta, ljuvliga lemmar, ett utsträckt föl, och ta ditt huvud i mina ovärdiga händer, dra tillbaka huden vid tinningarna, kyssa dina kinesiska ögon och - >>Men snälla, låt mig vara<<, brukade du säga, >>för Guds skull, låt mig äntligen få vara ifred<<.

Och medan jag reste mig från golvet såg du på och ryckte avsiktligt med ansiktet för att härma mitt tic nerveux.

Men det gör inget, inget alls, jag är ju bara en knöl, det gör inget, låt oss fortsätta denna eländiga historia.




Sometimes  . . . Come on, how often exactly, Bert? Can you recall four,
five, more such occasions? Or would no human  heart  have  survived  two  or
three? 

Sometimes  (I  have nothing to say in reply to your question), while
Lolita would be  haphazardly  preparing  her  homework,  sucking  a  pencil,
lolling  sideways in an easy chair with both legs over its arm, I would shed
all my  pedagogic  restraint,  dismiss  all  our  quarrels,  forget  all  my
masculine  pride--and  literally crawl on my knees to your chair, my Lolita!
You would give me one look--a gray furry question mark of a  look:  "Oh  no,
not  again"  (incredulity,  exasperation);  for you never deigned to believe
that I could, without any specific designs, ever crave to bury  my  face  in
your plaid skirt, my darling! The fragility of those bare arms of yours--how
I  longed  to enfold them, all your four limpid lovely limbs, a folded colt,
and take your head between my unworthy hands, and pull the temple-skin  back
on  both  sides, and kiss your chinesed eyes, and--"Pulease, leave me alone,
will you," you would say, "for Christ's sake leave me alone." 

And  I  would
get  up from the floor while you looked on, your face deliberately twitching
in imitation of my tic nerveux.

But never mind, never mind, I am only
a brute, never mind, let us go on with my miserable story.


loin

myspace graphic at Gickr











( Jag avslutade med två lite mer seriösa bilder så att ni inte tror att vi är sjuka i huvudet hela tiden, vi kan faktiskt vara seriösa också)

Jag åkte till min onödigt snygga broder från en annan moder, Esther. Det såg ungefär ut som på bilderna, ja!

Vi blev förföljda av jättelarver, förälskade i det amerikanska bandet Toro Y Moi under första öronkastet, och peppade sönder i åtanke på våra konsertplaner (Toro Y Moi är en del av detta såklart, hoho-jaja!).



(I finished with two more serious picturers so that you do not believe that we are retards all the time, we can actually be serious too)

I went to my beautiful brother from another mother, Esther.  We were haunted bu giant caterpillars, in love with the american band Toro y Moi at the first earsight, and longed after our concert-plans (Toro y Moi is a part of It, yesyes ).


soufflé











Blåsig dag på stadion. Fin Sonia Rykiel kimono och fjädrar från påfåglar som beklädning.

Jag är till och med alldeles för bitter för min allmänna bittra ironi till humor idag. Till mitt förfogande har jag "Leve aspidistran" av Orwell och en hundra liter kaffe som skall ångestdrickas tills jag får magkatarr.
Sedan så får magkatarren ta över i form av fysisk smärta, himla smart om jag får säga det själv. Bättre än att skära sig och få otrevliga sår i beblandning av empatiska blickar. Jag avskyr empatiska blickar. Sådana man får när man med andra ord berättar att man vill ta livet av sig och får ett "aw" med ett huvud på sned till svar. Jag undviker sådana människor. Nej, men det där med kaffet var ett skämt om ni nu inte förstod det, folk är ju ganska efterblivna av naturen så man vet ju aldrig.

Nej, men kolla! Den bittra ironin håller ännu.





Windy day at the stadium. Sonia Rykiels fine kimono and feathers from peacocks makes the outfit.

I'm way too bitter for my general bitter irony today. At my disposal, I have "Keep the aspidistra flying" by George Orwell and hundreds liters of coffee to drink anxiety until I get gastritis.
The gastritis may take over in form of physical pain, very smart, if I may say so myself! Better than cutting yourself and to get nasty wounds mingled with the eyes of empathy. I hate empathic eyes. Those you get when you in other words explain that you want to kill yourself and get an "aw" with a head tilted to one side as an answer. I avoid such people, and such situations. Well, about the coffee, It was a joke If you didn't get that.

Oh, look! The bitter irony is still keeping up!


chansons d'amour





Min kära vän Amanda komponerade en fin låt med min ukelele under en sällsynt varm dag förra veckan.
(Jag ursäktar mitt förfärliga skratt)



My dear friend Amanda composed a fantastic song to me with my ukelele a hot day last week.
(I'm sorry about my horrendous laughter)

Videotranslation:

I: Do an introduction too!

Amanda: Cosette is everything but fat
It's not easy to write a song
About someone that tall
Beautiful like a summer day
Every time I see you It gets up

I: Beautiful.


Le'le'le'le' Stockholm



Finfin toalett i finfin studio! HELCRAZYY

Varje gång jag är i Stockholm så undviker jag rusningen med all kraft jag har i form av ännu en kopp kaffe på det sunkiga caféet jag antagligen sitter på, men mest vill komma ifrån. Jag klarar inte av alla människor, inte just för att det är människor, mer för att ingen kommer ihåg någon annans ansikte, man måste ju skynda sig till tågen, dem går ju faktiskt bara VART ANDRA MINUT (PANIK, HUR ÖVERLEVER VI?!?!). Alla är vaxdockor, alla står ivägen, och vuxna människor praktiskt taget -slåss, för att få en sittplats.

Jag befann mig i Stockholm under mellandagsrean och bröt ihop ensam i en hörna av ett hus av all ångest och ensamhet. Det intressanta är ju att man egentligen inte kan vara ensam när man är ensam, ensamhet kan ju bara växa fram när man är omringad av allt och alla, när man förstår hur korrupt allting är. Som nämnt är rusningen och mellandagsrean perfekta exempel, men just fester också. Hemmafester, pluffsiga barer. Man vet ju att dem två kommer ligga med varandra, den där kommer börja berätta om sina barndomssorger för att få bekräftelse, för att inte tala om den där som tittar på kylskåpsmagneter (jag har alltför ofta tillhört denna grupp, och hade tillhört den andra guppen jag nämnde om jag inte haft så förskräckligt svårt för att öppna mig). Allt är så struktuerat, precis som rusningsittiden. 

När jag idag gick till Bergsgatan för att delta i en värdelös middag så ser jag avspärrade vägar i beblandning med blod och får reda på att två män blivit skjutna bara några minuter innan.
Jag orkar verkligen inte med all den här draman. Vill ungefär som låttexten i "No Surprises" av Radiohead, ligga vid ett träd utanför mitt tomma hus med mina högar av litteratur och musik i ipoden. Tänka att Orwell är en fin skojare och att Hjalmar Söderberg inte vet något om kärlek.

Det jag vill komma fram till är att jag säkert flyttar upp till Stockholm i augusti officiellt, just för att jag är tvungen. Det är ju inte som att något ordnar sig, bakom lyssnandet av Bob Dylan och alla indiekläder från Monki och goda dofter av Chailatte på Espresso house och Kafé 44 så är ju 98 % av befolkningen i den staden precis som idioterna som sköt de två karlarna idag. Skillnaden är att man inte pratar om det. Ensamhet dygnet runt alltså. Den där gången i Stockholm vid mellandagsrean under mitt mentala breakdown så går hundratals människor förbi, som tittar på mig när jag skakar som en våldtagen hundvalp, men ingen stannar till. Sådant händer ju bara på film.




Every time I'm in Stockholm, I try to avoid the rush hour as much as I can, mostly through one more cup of coffee at the sloppy café I propably visit, but want to get away from. I can not cope with all people, not only beacuse they are people, mostly beacuse no one will remember another person's face. People just rush to the trains, the trains departure every MINUTE, so people better hurry up (PANIC, HOW WILL WE SURVIVE?!?!?!). All people are wax dolls, and adults almost fight to get a seat.

I was in Stockholm during the winter-sale, and had a breakdown in a corner of a house of all the anxiety and loneliness. The intresting thing is that you can not be alone when you are lonely, loneliness only grow when you are surrounded by everything and everybody, and when you understand how corrupt everything is. As mentioned, the rush and the winter sale is two perfect examples, but also at festivals (regular parties at home and dead bars). You already know that those two will sleep with eachother, you already know that she will talk about her chíldhood sorrows to confirm her existence, not to mention the one looking at the refrigerator magnets ( I have been a part of that group too many times before, and I guess I would be a part of the second group If I would be more opened to talk about things like that). Everything is structured, just like the rush hour.

When I went to Bergsgatan today to attend a worthless dinner, I see roads cordoned off and blood, I found out that two men got shot just minutes before.
I can't take all this drama. Would like to have the same thing as in the lyrics of "No Surprises" by Radiohead, located in a tree outside my empty house with my piles of literature and music in the ipod.  Think about Orwell as a fine joker, and that Hjalmar Söderberg don't know anything about love.

I will officially move to Stockholm in August, beacuse I have to. It's not like anything will be all right, behind the listening to Bob Dylan and all the indie clothing from Monki and good scents of chai latte from Espresso house and Kafé 44, 98 % of the population of the city is just like the idiots who shot the two men today. The difference is that you do not talk about It. Loneliness all day long.

That time in Stockholm during the winter sale and my mental breakdown - hundreds of people passed me by and looked at me when I shoke like a newly raped puppy, but no one stops. You can only experience things like that in films.


Utilisateurs crochet






Jag tog ju dessvärre studenten i fredags, totalt misslyckat. Jag lyckades bli packad redan 12 på förmiddagen under vår champagnefrukost, vårt flak hade INGEN MUSIK och min klänning föstes ner hela tiden. Charmigt.

Min studentmössa har två krokanter för att den jag beställt var banalt, vulgärt, för att inte tala om groteskt ful. Den kostade liksom 80 spänn, och det är ungefär min livslön, om jag tar lån från dödslönen dvs. Så jag tryckte in både standardkrokanten som var finare och den dyra skiten som jag i annat fall hade köpt för högst 20 öre (om ens det).
Kände lite Cosette (ett) mot världen (sjuttioelvamiljoner), jag börjar äntligen knappa in.
 En text i form av "Cosette ... eller?" fick pryda mössan också då jag inte förstår varför någon skulle bry sig om varken mitt efternamn eller klassen ESBD3A då jag inte ens själv gör det.


I unfortunately graduated last friday.
My graduation-cap had two croquantes, the first one I ordered was banal, vulgar, and not to forget grotesquely ugly. It had the cost of around 8 euro, which pretty much is a summary of my life-earning, If I borrow som money of my death-earning. I pressed both of the croquantes into the cap (the one I did not pay for is the standard-croquante, blue and yellow), It would be a miracle If I would use the pay-croquante for FREE if I would have seen It before I ordered It.
A text message saying: " Cosette ... or is it?" decorated the hat too. It's more personal than my last name or my class ESBD3A, I don't even care about that, so why should other people do?











Lördagen får komma med lite på sidan.