Cosette Munch

Jag gick konstlinje under gymnasietiden (tre månader sedan dvs, hah). Mot slutet av vårt pinade, sista, tredje år så smög sig jag och min vän Amanda regelbundet in i skafferiet för konstnärskap och snodde med oss oväsentliga prylar, som penslar och liknande för oss obehöriga. Och så, en dag (tror till och med att det var sista gången vi smög oss in), så hittade vi två små svarta böcker med tomma sidor som vi norpade. Har döpt min bok till LE DUNKELHEIT då det visade sig att jag bara använde den under ångestfyllda bussturer.

Egentligen skrev jag bara det där för att förklara bilderna (vilket är delar utav LE DUNKELHEIT), som för övrigt inte borde tas på för stort allvar vad gäller någon talang då dem i stort sätt är ihopkladdade på en minut (i sin höjd!) under skakiga bussturer. Det är la impression som räknas i det här fallet. Det första intrycket.

Jag har blivit så fabulöst trött på Malmö att det svämmar över. Här talar vi inte om någon "droppe över bägaren", snarare tsunamivågen över den redan överfyllda bägaren. Jag är trött på att veta att just på Djäknegatan så kommer alla tanter stiga på, trött på att alla känner alla, trött på dreadskillen med gitarren på gågatan etc. Framför allt är jag trött på manin i en utekväll, vilket enligt Malmös f.d Heleneholmare och indiekids består av en öl på Golden bland alla andra narcissistiska idioter med skogshuggartröjor och små mössor som mer liknar kipor (den som kom upp med den trenden ska DÖ).

Staden är pretty much fylld av folk som vet allt om litteratur för att dem läst baksidan av Dostojevskijs "Brott och staff". Folk som vet allt om Oscar Wilde för att dem läst Dorian Grays porträtt och råkade passera hans grav under en klassresa till Frankrike. Dem som är värda att lära känna, dvs. Det sorgliga är ju att jag inte är ironisk. Överväger tankar mot eremithållet, eller att låtsas som att det enda man ser ifrån mitt fönster är Öresundsbron, resten har jag hittat på.



I studied art during my time in high school (which is three months ago, hah). Towards the end of our tortured, final, three years - I and my friend Amanda slipped regulary in to the pantry to take some immaterial stuff as brushes and things like that. And so, one day (I think It was the last time we sneaked in), we found two little black books with blank pages, and well we pinched It. I named the book "LE DUNKELHEIT", since It turned out that I only used It during anguished bus tours.

I just wrote this to explain the background behind the images (which are parts out of LE DUNKELHEIT), which incidentally should not be taken to seriously in terms of talent, they are just scrathed down in half a minute during shaky bus tour. The important thing in their case, is the first impression.

I am so incredibly tired of Malmö. There is nothing about tipping the scales, there is overflowing tsunami waves all over them. I'm tired of knowing precisely which bus stop the old ladies with killing parfumes are going to get on to, I am tired of the guy with the dreads with the guitar on the pedestrian street, etc. In particular, I am tired of all the former Heleneholm-high school-indie students and their nights out (which they gladly, and sad always try to force me into) which consists of a beer at the bar "Golden", among all other narcissistic idiots with lumberjack shirts and small caps (worst trend this far).

This town is pretty much filled with people who know "all about" literature when they are done reading the backside of the book of Dostojevskijs "Crime and punishment". People who know everything about Oscar Wilde beacuse of a mistake consisting of happening to pass his grave during a class-trip to rance. These people, are the people worth getting known, and It's terrible. The sad fact is that I am not ironic.

I think I will consider thoughts about being a hermit, or pretending that the only thing you can see from my window is the bridge to Copenhagen, and that I just made everything else up.