bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin RSS 2.0

Animef


Jobbade som modell i modesidorna för danska femina om kommit ut nu. Tämligen kass dag på grund av några nämnda faktorer:

1. Tar tåget till Danmark, ska av vid Hellerup. När min station är klarlagd och kartlagd så fungerar inte dörren i min vagn, vilket gör att jag får panik och springer iväg till nästa dörr, men då går tåget vidare mot nästa station. Frågar konduktören på engelska om hur långt det är till nästa station, och om jag kan byta fort. Han säger ungefär: " Amen OJ, detta är ett av de få tågen som inte har några mellanstationer. Du kommer att vänta LÄNGEEE". Samtidigt så dör min mobil, och jag får panik. Men allt löste sig efter ångesttårar och medhjälpandet av dansk brytning på engelska.

2. Medan make-up artisten sminkar mig så berättar hon om att hon fått med sig en meterlång ödla från skogen hem, efter att ha haft sitt senaste jobb där. Jag frågar henne vad hon gjorde med den, och hon svarade att hon lämnade den på gatan, och att den blev påkörd. Jag skrattar nervöst.

3. Vi jobbade en heldag, och stylisten beställde mat i form av pizza på två röda sekunder. När dem kommer fram så visar det sig att två av tre pizzor har bacon på sig, den tredje har lök. Lök och gris är två av de få saker jag verkligen inte kan äta, men för att vara en artig mademoiselle så brer jag på det mest tillgjorda leendet som möjligen existerar, vilket får mig att se ut som en ecstacypåverkad Edie Sedgwick -medan jag säger "I'm not hungry, but thanks anyway", samtidigt förklarar min mage tredje världskriget.
Alla tittar på mig som att jag vore en anorektiker.

4. (Samtal mellan mig och fotografen)
- Det är inte riktigt din grej att le, va?
- Hurså?
- Alltså, i Femina vill vi att folk ska le mycket och se söta ut. Du ser bara fierce ut. När jag ber dig att le så ser det antingen ut som att du vill mörda mig eller som att du ska gråta.
- Jag ser ut som att jag är 10 år när jag ler.
- Haha, då får du se ut som att du är tio! Hahaha
- Ha...ha...ha



I worked as a model for a magazine in Denmark. A pretty lousy day beacuse of this;

1. I take the train to Denmark, Hellerup. When the train stops at my station, I'm tying to open the door to get out. At the time when I notice that the door is broken, the train is moving against the next station. I talk to the conductor about It, and I ask in English about the next stop and the train back. He says something like; "AOUCH, this is one of the few trains who doesn't have stations between the next big one. And It will take a pretty long while until we are there". My cell phone died at the same time, and I am starting to panic. But everything worked out after anguish tears and abetting of Danish accents in English.

2. While the make-up artist puts on makeup on me, she tell me about her last job which she had in a forest. She accidentally found a one meter long lizard in her bag when she got home. I asked her what she did with It, and she replied that she left It on the street, and that It probably got hit by a car. I laughed nervously.

3. We worked a full day, and the stylist ordered some pizza after a few hours. When they arrived, It turned out that two of three pizzas had bacon on It, the third one had onion. Onion and pork are two of the few things I do not eat, but I tried to be a polite mademoiselle by putting on the most mannered smile that probably exist, which made me look like Edie Sedgwick during an ecstacy-kickoff - as I'm saying: "I'm not hungry, but thanks anyway!", while my stomach had It's own third world war.

4. (Conversation between me and the photographer)
- It's not really your thing to smile, huh?
- What do you mean?
- In this magazine, we want people to smile and look cute. You just look fierce. When I ask you to smile, It looks either like you want to kill me, or like you want to cry.
- Honestly, I look like I'm 10 years old when I smile.
- Haha, then I guess you have to look like you are ten! Hahaha
- Ha..Ha..Ha


Air Castles









(Har VÄRSTA glugget om ni inte visste det! Crazy!)

Desa bilderna var tagna 10 minuter innan jag hann sätta mig på solglasögonen och den ena bågen gick av. Lyckat. Inte.


I andra sammankopplade vyer (världsbefrämjande) så har det regnat något förfärligt i en halv evighet här nere. Jag har försökt förhindra melankoli genom att vika origamigrodor som jag har suttit i vattenpölarna. Skulle ha dokumenterat om inte min kamera varit sönder (haha, det känns som att jag tjatar om det i varje inlägg, men det är ju förfärligt!). Har dockans fått tillstånd till att låna min Beatlesgalna vän Linas systemkamera under ett par dagar eller så snart! Fantastiskt snällt av henne (Domo Arigatou Mr Roboto).

Klättrade förresten upp på taket för att kasta pappersplan! Det var fint.



These pictures were taken just 10 minutes before I broke the sunglasses just by sitting on them. Appreciated. Not.

In other connected views (pro-world), It has been raining terribly in an eternity down here. I have tried to avoid melancholy by folding origami frogs which I have placed in the puddles.
I would take some photos of It If only my camera worked (haha, It feels like I whine about It in every post, but It really is terrible! But my friend Lina told me that I could borrow her for a few days soon. It's very kind of her (Domo Arigatou Mr Roboto!)

I just climbed up that ceiling to throw paper planes really. It was nice.


Båtar emellan.








Förra sommaren, under en rastlös dag hos min fader i Stockholm (Skogås, närmare bestämt, vilket även är orten jag föddes i - för att tillägga onödig information), så tog jag en promenad själv i en skogsdunge för att samla samt tolka tankar medan jag prövade en glassbåts omtalade duglighet.
Den klarade sig rätt långt faktiskt! Förvånansvärt långt. Den får fyra av fem toasts.



Last summer, during a restless day in Stockholm (or, Skogås more specifically, which also is the place I was born in - to add unnecessary information), I took a walk alone in a grove to collect and interpret thoughts while I examined the intergrity of an ice-cream called "Ice cream boat".

It fared fairly well! Surprisingly. I'll give It four of five toasts.


LE DUNKELHEIT + Malmö.


Jag gick konstlinje under gymnasietiden (tre månader sedan dvs, hah). Mot slutet av vårt pinade, sista, tredje år så smög sig jag och min vän Amanda regelbundet in i skafferiet för konstnärskap och snodde med oss oväsentliga prylar, som penslar och liknande för oss obehöriga. Och så, en dag (tror till och med att det var sista gången vi smög oss in), så hittade vi två små svarta böcker med tomma sidor som vi norpade. Har döpt min bok till LE DUNKELHEIT då det visade sig att jag bara använde den under ångestfyllda bussturer.

Egentligen skrev jag bara det där för att förklara bilderna (vilket är delar utav LE DUNKELHEIT), som för övrigt inte borde tas på för stort allvar vad gäller någon talang då dem i stort sätt är ihopkladdade på en minut (i sin höjd!) under skakiga bussturer. Det är la impression som räknas i det här fallet. Det första intrycket.

Jag har blivit så fabulöst trött på Malmö att det svämmar över. Här talar vi inte om någon "droppe över bägaren", snarare tsunamivågen över den redan överfyllda bägaren. Jag är trött på att veta att just på Djäknegatan så kommer alla tanter stiga på, trött på att alla känner alla, trött på dreadskillen med gitarren på gågatan etc. Framför allt är jag trött på manin i en utekväll, vilket enligt Malmös f.d Heleneholmare och indiekids består av en öl på Golden bland alla andra narcissistiska idioter med skogshuggartröjor och små mössor som mer liknar kipor (den som kom upp med den trenden ska DÖ).

Staden är pretty much fylld av folk som vet allt om litteratur för att dem läst baksidan av Dostojevskijs "Brott och staff". Folk som vet allt om Oscar Wilde för att dem läst Dorian Grays porträtt och råkade passera hans grav under en klassresa till Frankrike. Dem som är värda att lära känna, dvs. Det sorgliga är ju att jag inte är ironisk. Överväger tankar mot eremithållet, eller att låtsas som att det enda man ser ifrån mitt fönster är Öresundsbron, resten har jag hittat på.



I studied art during my time in high school (which is three months ago, hah). Towards the end of our tortured, final, three years - I and my friend Amanda slipped regulary in to the pantry to take some immaterial stuff as brushes and things like that. And so, one day (I think It was the last time we sneaked in), we found two little black books with blank pages, and well we pinched It. I named the book "LE DUNKELHEIT", since It turned out that I only used It during anguished bus tours.

I just wrote this to explain the background behind the images (which are parts out of LE DUNKELHEIT), which incidentally should not be taken to seriously in terms of talent, they are just scrathed down in half a minute during shaky bus tour. The important thing in their case, is the first impression.

I am so incredibly tired of Malmö. There is nothing about tipping the scales, there is overflowing tsunami waves all over them. I'm tired of knowing precisely which bus stop the old ladies with killing parfumes are going to get on to, I am tired of the guy with the dreads with the guitar on the pedestrian street, etc. In particular, I am tired of all the former Heleneholm-high school-indie students and their nights out (which they gladly, and sad always try to force me into) which consists of a beer at the bar "Golden", among all other narcissistic idiots with lumberjack shirts and small caps (worst trend this far).

This town is pretty much filled with people who know "all about" literature when they are done reading the backside of the book of Dostojevskijs "Crime and punishment". People who know everything about Oscar Wilde beacuse of a mistake consisting of happening to pass his grave during a class-trip to rance. These people, are the people worth getting known, and It's terrible. The sad fact is that I am not ironic.

I think I will consider thoughts about being a hermit, or pretending that the only thing you can see from my window is the bridge to Copenhagen, and that I just made everything else up.

Persika.





Blomman i håret är från MONKI, liksom skorna.
Strumpbyxorna är från http://www.welovecolors.com/ , galet praktisk affär då man kan välja i stort sett vilka strumpbyxor som helst i vilken färg som helst (man får välja mellan 50 stycken ungefär, är det inte BAUTABRA så säg!)

Har alltid undrat om byggnaden bakom mig. Sedan jag var liten faktiskt. Men när vi tog fotona så kom en medelåldersman ut med sitt kaffe och tittade på med en obekväm blick. Jag tar tillfället till akt och frågar, tydligen så är det ett tillhåll för gräsklipparna som går till alla gårdar där jag bor. Fett lame ju. Trodde att det var gangstah-paradiset med knivslagsmål och gevär som kunnat skjuta trettioelva älgar.

Har inget catchy att komma med for the moment. Jag börjar känna av kamera-abstinensen och mitt te börjar sina. Herregud vad hösten kommer våldta oss fattiga, arbetslösa, depraverade ungdomar.

I bought the flower in the hair from MONKI, just like the shoes.
The tights come from http://www.welovecolors.com/, amazingly practical store where you can choose between around 50 different colours to any tights.

I have always wondered what the building behind me is. Since I was small! When the photos were taken, a middle-age man came out with a cup of coffee and stared with an uncomfortable look. I took the opportunity to ask, and apparently - It's a haunt for lawnmowers that go to all the places where I live. L-A-M-E. I thought It was a gangstah-maddafakka paradise with knife-fights and Moose-killing-guns!
I'm so disappointed.

I don't have anything catchy to come up with for the moment. I am beginning to feel the camera-abstinence (like I mentioned in my last post, my camera broke in Gothenburg).


RED



(Till fikat på balkongen lyssnade vi på Kents album "Röd" också, ska det vara så SKA DET VARA)

Än så länge så har dagarna i kära Göteborg samt Kungälv varit förträffliga! Jag har sett Iggy Pop live, och har förutom det hållt om honom och ruffsat till hans hår. Att begära mer vore ett nyskapande av hybris, hybris DELUXE. Även Jónsi och annat finfint på la Way out West festival!

Minuset har legat på att min systemkamera gick isönder igår när jag fotograferade sälar. Att kolla på sälar är annars ett tidsfördriv att dö för, min och Karins personliga favoritsäl kallade vi "upp-och-ned-sälen", då den endast simmade upp och ner. KÄR I.

Kom även på att i stort sätt alla mina strumpbyxor har hål i sig (vilket min kära blattepojkvän gärna återberättar. Varje.Gång.Vi.Ses ). Har panik deluxe och måste sy samman allihopa så att inte folk tror att jag är en indietjej bara för att jag inte har råd att köpa nya. Inte okej, mannen.

(Röd är förresten min otursfärg, feel the irony, bah GÖRT'!)


This far, the days in Gothenburg and Kungälv have been fantastico! I have seen Iggy Pop live, and on top of that; I hugged him and had my hand in his bleached hair! To beg for more would be an innovation of hybris, hybris DELUXE. I went to the Jónsi concert too! Oh.

My camera broke yesterday when I tried to photograph some seals though. Karin's and my favourite seal were called "the upside-down-seal", It only swam upside down. Love It.

I just realised that about all my tights have holes on them (which my dear boyfriend gladly recounts.every.single.day). Have deluxe-panic over It all, and I have to fix them so that people don't think that I'm some kind of indie-girl just beacuse I can not afford to buy new ones. Not okay, man.

It's no good.


 

Tänkte passa på att flasha min finfinsydda Depeche mode-tygkasse, jag skulle vilja ranka den till världens bästa tygkasse trots utstickande trådar och att axelbanden är elastiska (dum idé, det ser ut som att jag har ett murmeldjur i den när jag promenerar av allt studsande)

Jajustja. Monki har ju värsta rean, så jag haxxade de fantastiska skorna på bilden för endast 100 riksdaler! Plastic fantastic. Bokstavligt talat.

Rymmer bort mot Göteborg imorgon och stannar i en vecka eller så för ljusare samt muntrare dagar, med kanske världens bästa människa. Saknaden har varit olidlig! Åh.



I will take this opportunity to flash my new Depeche mode bag ( made by myself! ), I would rank It the world's best cotton bag despite protruding wires and the sad fact about the elastic shoulder straps (bad idea, It looks like I have a woodchuck in It when I walk, beacuse of all the bouncing)

I'm holding of to Gothenburg tomorrow for brighter and happier days, to perhaps the best person in the world.
I miss her increribly much.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Breath.





Istället för att sova sitter jag bakom soffor och spelar cheesy-iga låtar, känner för annan del att jag kanske skulle ha spelat in en reserv som livräddare då jag märker hur pIinZam den här blev. Men nåväl. Det är fannemig 03 på natten, ostämda röster och gitarrer är ju en del av charmen! Faktiskt.

Egentligen så har jag aldrig någonsin förstått charmen bakom populariteten till "Utan dina andetag", men det har ändrats tämligen veligt för tillfället. Det beror visserligen på något ganska löjligt, som inte inehåller meningar om inlärning. För tre veckor sedan så var jag på en strand med ett par vänner och en vän som sett Kent på Peace and love berättade att hon börjat gråta under den omtalade låten. Jag säger något som; "Amen, det är väl den låten man verkligen inte skulle gråta till?". Hon svarar att hon var tillsammans med en pojkvasker som var emotionellt instabil (typiskt osäker kille) , och när hon försöker samtala med honom, eller argumentera om något allvarligt så tog han alltid upp gitarren istället, för att spela den låten. Det är rätt fint på ett avskyvärt vis. Hade kunnat bli början på en historia.

(Hoppas på att du inte tar illa upp av att jag basunerar ut historien på min blogg)

Bild 1 är en gammal teckning föreställande en vän som nyss köpt kinesiska lampor till sin framtida lägenhet.

Bild 2. Ett dimmigt Malmö en dimmig dag.


Instead of sleeping, I'm sitting behind the sofa playing cheesy songs, It feels like I should have tried to record It more than one time, this one is pretty embarrassing. Oh well, It's in the middle of the night, so voices and guitars out of tune is a part of the charm I guess!

Actually, I have never been able to understand the charm behind the popularity of "Without your breath" (the song I played in the video), but It has almost changed. This is not beacuse of some substantive ideas about learning. A night three weeks ago, I went to the beach with a few friends, and a friend who had been seeing Kent in the "Peace and love" -festival said that she cried during 'Without your breath'. I said something like: "Isn't that a song you would not cry to, compared to all their other sad songs?". She answered that she hade a relationship with an  emotionally unstable guy, and every time she tried to argue with him about something serious, he always picked up his guitar instead, to play the song. It's quite nice in an apalling way. Could have been the beginning of a story.

Pic 1, a drawing I made for a friend who just bought Chinese lamps to her future apartment.
Pic 2, A foggy Malmö a foggy day.

Figure 1 is a drawing depicting an old friend who just bought Chinese lamps to their future apartment.

Figure 2. A foggy Malmo a foggy day.






Martha

 

 

 

create avatar

 


Den fantastiska börsen i form av uggla fick jag av en fantastisk liten potatis genom bloggen! Kände att den fick hooka along med min outfit där jag representerar min absoluta favoritklänning. Tillsammans med saltlakrits, rött läppstift, Tom Waits, Scrubs och lite annat så är det bland det bästa som existerar.

Åh, kärlek, kärlek, kärlek.

Annars så har både tillvaron och frånvaron varit nedstämd på sistone, nedstämt som ett gammal rostigt piano ungefär. Skillnaden skulle vara att det inte är någon vidare människa med musikalisk begåvning som sitter och plinkar på tangenterna där bakom, det är snarare en packad Franz Kafka, en nykter John Vilmut, följt i takt skapad av en värdelös novell av Jane Austen. Huvudvärken infinner sig, och jag har en känsla av att den bara blir värre om jag försöker tänka på det. Jag försöker istället leva på Oscar Wilde's samlade pjäsverk "komedier" som jag köpte för 15 kronor på Erikshjälpen, ljuva 50-tals filmer med en fin karl samt obeständig kärlek. Beständig kanske inte ens existerar, sådant händer väl bara på film. Eller i en värdelös novell av Jane Austen.


I got the great owl in my mailbox today from a fantastic blogreader! It get along with my outfit which is represented by my favorite dress. Along with licorice, red lipstick, Tom Waits, Scrubs and some other things, It's on the list of best things in the world.

Anyway, both life and the absence has been depressed lately, depressed like an old rusty piano sound. The difference would be that there is not a musical talent behind the shiny keys, It's rather a drunk Franz Kafka, a sober John Vilmut, followed by the pace created by a worthless novel by Jane Austen. The headaches appear, and I have a feeling of an even worse reaction If I even try to think of It. I try insted to live in Oscard Wilde's "collected works" piece; "Comedies", that I bought at Erikshjälpen, sweet 50's films with sweet people, and inconstant love. Permanent love may not even exist, perhaps in films. Or in one of Jane Austen's worthless novels.


In kommer Gösta

 


The moustache goes around

Finfina Cornelia fyllde år med firande utgenom en tillställning på hennes faders gård i landet ingenstans, dvs Sölvesborg. Hennes fader har alla hästar i stallet, bokstavligt talat. En otroligt fin mustasch också, jag och Karin följde hans fantastiska exempel genom inköpandet av två packet lösmustascher och en födelsedagspresent i form av en flygande spargris med en mustasch som faktiskt hette "The bandit", ironin flödar!

Min hette för övrigt "Casanova", och Karins "Party Boy". Man kan ju bara älska det! Om man kan (hade kunnat)
älska dvs.

( Annars så gjorde vi en cover av "In kommer Gösta! Kommer upp när youtube slutar ha innebördeskrig gentemot laptopens möjligtvis kapabla intellekt. )




My friend Cornelia celebrated her birthday with an event at her father's house in the middle of nowhere called Sölvesborg. Her father have a lot of horses, and a splendid moustache too! I and Karin followed his lead by buying two packs loose-moustaches, and a birthdaypresent in the form of a flying pig with a moustache called "The bandit", feel the irony!

Mine had the name "Casanova", and Karin's was called "Party boy". If you are able to love, love It!