bloglovin bloglovin bloglovin bloglovin RSS 2.0

Who's Next (Paris) pt 2

Min nya vapensyster blev Joanna! Vi blev fotograferade av en polaroidsnubbe på plats, och han sa att vi fick skriva vad sjutton vi ville på en vägg.
Skrev i kärlekseurofi
Sägerjure
Polaroidsnubben sa att man skulle göra en pose som representerade ens personlighet. Tittade nervöst på de andra bilderna fulla av finurliga poseringar och förklarade svettandes att jag är en jäkligt tråkig människa. Han sa att det var ok, 
Den obligatoriska poseringen!
Snodde en goodie bag från Vero Moda (fick en notebook i, tjoho!)
Sedan gick vi tillbaka till champagnebaren såklart, tog ett par glas. Fick höra av ett par tjejer att det fanns en cavabar också, så dit drog vi för att inte känna oss alltför borgerliga.
Bartendern blev vår Dionysos och vi snackade säkert i en timme medan vi plockade på oss frukt och hällde i oss cava. När vi började tänka på refrängen fick vi en flaska Cava to go också! Vilken brutta, säger då de.
Hittade oss på väggen utanför.
Började samtala med några grabbs som sålde prylar från Mexico, Joanna mötte senare upp svinen på Parisäventyr medan jag spydde Cava och apelsin och somnade vid klockan åtta själv på vårt hotellrum. Partypoopern.
"Modern konst" "Mode", "Djupt"
Lois prövade hattar någon dag!
Fann mitt favoritmärke! Kusmis ekologiska teer, köpte på mig två burkar vilket spred sig som rena rama digerdöden bland arbetskamraterna. Vid slutet av dagen låg tjugo påsar fulla av teburkar i vårt bås. 
Gick ut för att upptäcka Paris en kväll, var inte imponerad tills jag kommit in mot centrum. Hade redan köpt en halv pint för 10 euro, samt en cappuchino för 6 euro, så jag var mest förbannad.
SPÖKEN.
Joanna ville hälsa på den första Chanelbutiken, så det gjorde vi.
Tog oss sedan den enda kaffen värd att dricka i hela jäkla stan. Den enda billiga kaffen i hela jäkla stan dessutom, var nöjd.
Köffe.
Hittade Kusmi av ren händelse medan vi strosade omkring! Hujedamig vad glad man blev!
Sprang in och sniffade, tryckte upp Prince Vladimir i Joannas näsa och sa att det här är det bästa du någonsin kommer lukta på.
Till det mest omtumlande momentet under vår resa. Vi gick in till Starbucks och köpte dyrt kaffe.
OCH SÅHÄR SÅG DET UT BLAND SITTPLATSERNA. Som ett slott! Demförtjänardeint'!
 Men nog tog vi oss en sittare ändå.
Gick in i en återvändsgränd och stötte på en skön dam.
Jag och den sköna damen.
Sedan föll syndafloden över oss!
Våta och ledsna. 
När det klarnade upp gick vi in mot tunnelbanan

.. och Tuileries trädgård. Snipp Snapp snut så var sagan slut!

Paris var en förjävla överskattad stad om man tittar bort från turistattraktionerna och de historiska monumenten (samma sak om jag tänker efter), dessutom så har jag alltid tyckt att eiffeltornet ser ut som metallskrot. Modern konst! Jag säger då det!



Part two of Who's Next and Paris!
 
 

Who's Next (Paris) Pt 1

Ursäktar dröjsmålet (hur många gånger har jag bett om ursäkt för detta?), jobbar sisådär varje dag och när jag väl är ledig vill jag mest pussa på karln, sova och titta på hannibal och käka chips.
Jaja, åkte hursom iväg till den där stora tradeshowen i Paris för att jobba ett slag, och tog lite bilder ta mig fan. Det blev så många att det här nog får bli del ett!
 
Vi tänkte att vaknar man i Paris så skall man bannemig äta frukost på ett riktigt Patisserie, där träffade vi den enda personen på hela resan som kunde någorlunda bra engelska. Prisa gudarna för henne.
Vårt local bageri i Volontaires!
Sedan fick vi rosa tygband. Har jag inte burit sedan jag var på festival i min ungdom.
Dessa kunde man sitta på, fast det förstod jag inte förrän fyra dagar senare. Här trodde jag mest att det var en installation med skrikande ballonger. Modern konst så att säga.
Det var i Hall 3 som vi hängde, vid damen med munkörhängen.
Hade nyss fått min tote och var nöjd som satan då den matchade min outfit.
Hujedamig!
Till slut var vi inne. Rachel var glad.
Där träffade vi Lois!
Catwalken var rena rama Istanbul. Men det får jag inte för Abel.
Den samlade modepöbeln.
Ladugårdstoaletten.
Ladugårdstoalettsvasken.
Denobligatoriskaladugårdstoalettesbilden.
Det var någon second hand utanför, så vi kastade på oss spexiga rosa jackor! Själv prövade jag det kungliga fluffet bakom Rachel.
Den svettiga karln och jag.
Rökpaus mitt i 60-talet
Folk
Managern kom tillbaka med varsitt glas champagne när det började mörkna! TJOHO.
SKÅL TA ME FA SKREK VI. Sedan fick vi veta att det var en open bar. Alltså, gratis champagne, varje dag - hela dagen.
Så vi gick tillbaka och tog oss en tretton glas till.
Sedan fick Rachel lite för mycket sug av allt Turkiss Delight, så hon drog till Turkiet. Och jag fick en ny vapensyster i Frankriket. Mer om det imörrn!


Sorry about my lack of updates, I work every day and when I don't I prefer to kiss the gent, eat crisps and watch Hannibal. Anyway, I went to Who's Next Tradeshow in Paris last week. There's loads of pictures, so this will be part one of when I and Rachel got our totes, saw a fashion show in the middle of Istanbul, went to the cowshed toilet, had a smoke, and drank loads of free champagne in the open champagne bar.

The gal left me for Turkey on our first day, so I got a new partner in crime. More about that next time.

Cannizaro Park

 
Ja, ni ser ju själva! Den här parken har jag på gångsavstånd från mig, och rosorna tar sig mer för varje gång vi hälsar på. Då har ni ändå missat den italienska trädgården, samt örtgården, hujedamig vad bra man har det för en gångs skull! Trivs som fisken i vattnet!

This park is located close to my flat here in south London. 
 

Hampton Court Palace I



Blus, Kjol

Vi drog iväg mot Hampton Court Palace för att vilsnas i rosenträdgårdar och dricka soyacappu! Har inte känt mig så fridfull på länge, och vill tillbaka helst nu. Skall ni till London/är i London så måste ni dit! Lär bli en del 2 då vi måste tillbaka för att gå in i slottet, gå in i labyrinten och se den italienska trädgården (kostade 17 pund, uschamig sa vi, defårvänta).

 
We went to Hampton Court Palace and got lost among the rose gardens. Haven't felt so peaceful for a long time.
 
Blouse, Skirt

Innan Flytt

Om bara någon timme tar vi taxin med hundra väskor till den nya lägenheten. Lämnde en stor soppåse full med kläder vid förstekvisten där jag skrev att grannarna fick ta vad dem ville inatt. Och vet ni, på morgonen var allt norpat! Allt förutom en kappa, vilken grej! Internetet skall tydligen vara segast i stan, skall försöka haffa nytt så fort jag kan. Men till dess: en uppdatering!

1. Jobbade som modell för Miss Patinas AW kollektion. Dör så fina kläder. Ville ha ungefär allt och gick in i 60-tals rollen med allt vad det innebär (den där puderrosa 60-tals drömmen, jag dör).


2.  Kom med i ett nummer av tyska Mädchen Magazine, som bloggtips för folk som gillar att blanda 2hand med nytt! Vilken grej!


3. Sist men inte minst, blev avritad med sminkens makt av den här tjejen!

 
 Packapacka, vi hörs!
 
In a few hours, we will take the taxi with hundreds of bags to our new flat. I left a large bag full of clothes outside the house and encouraged my neighbours to take whatever they liked. By the morning, everything was gone! Except for a beige coat! My internet won't work by the time I have moved, I'll try to fix it as soon as possible. Until the: an update!

1. I was modelling for Miss Patina's AW collection. Just look at that powder pink 60's dream! Jezzus Christ.
 
2. I was published in the blogger pages of the German Mädchen Magazine! 

3. This lovely girl made some illustrations of me!


Parrot


Linne, Kjol

Det har varit en vecka av panik och svett, men nu ska vi flytta, allt är bestämt. Lite längre ut, men till ett så förbaskat vackert område. Jag trivs verkligen inte här i östra Acton. Jag trivs inte med fyllot som går på gatan varje morgon då jag ska till jobbet och skriker slagord efter alla som går förbi, jag trivs inte med att jag såg äcklet som attackerade mig när jag skulle gå till affären idag (sprang hem för livet), hela osäkerheten gör mig galen. Men nu är det bara en vecka kvar tills jag flyttar till lugnet, tackgud, och det enda jag oroar mig över just nu är hur jag ska orka åka alla rundor med packning.

Det är ganska bra, alltså!

Angående parroterna! Hittade dem i ett träd utanför kontoret, och förstod ingenting. Där satt dem i en flock på 12 stycken, och efter lite googling fick jag reda på att dem tydligen har hängt i södra London ett bra tag.
Jag älskar parroter alltså. Älskar dem. Vill ha en parrot-companion, och tänker härmed utdela mina tre favorit-parrotklipp: 

HÄR, HÄR, och HÄR

 
Top, Skirt
 
It's been a week of panic and sweat, but next week we're finally moving - everything is decided. A zone further away in a completely different direction, but a beautiful area. I don't enjoy being in this neighbourhood. 
The whole uncertainty with all the people here is driving me crazy.

To another subject; the parrots! I found 12 of them in a tree outside the office, and thought the world had gone upside down. After a bit of googling, I found out that they've been hanging around south London for quite some time.
I love parrots. Love them. I want a parrot companion, and will hereby share my favourite parrot clips:

HERE, HERE, and HERE
 

Working Class


Ser ut som en 50-tals ad! Men jaha, perfekta kjolen kommer härifrån, väskan här, resten second hand hallelujah.

Är just nu i kris. I bostadskris, ekonomisk kris, i livskris, i allmän kris! Skulle behöva en välgörenhetsorganisation som kunde donera till mig, har utvecklat ett hat baserat på svartsjuka gentemot alla som inte tillhör arbetarklassen. Morsan gjorde det när vi var små en gång, sökte bidrag från en gammal organisation för fattiga, utarbetade, ensamstående sjuksköterskor till fyra barn, och hon fick ta mig sjutton 4000 spänn. Det blev fest, och hon betalade min festivalbiljett som jag tjatat om i hundra år.

Från fattigdom till konsumtion: 
Vettefan om jag berättat det, men för många veckor sedan såg jag en morgonrock på Portobello. Det var den vackraste jag sett, lång, grön i silke med kinesiskt motiv och en kunglig krage. Till detta fick man även ett midjeband i guldfärg med toffsar, som grädden på moset. Hur som, tänkte att det var för dyrt med 20 pund, och ångrade mig varje dag efter detta. Satt och drömde om den svettandes om nätterna, och tänkte att självaste Oscar wilde skulle bli grön av avund om han fått se den kungliga rocken (vi spekulerar om den har tillhört en kvinna eller man då axlarna är breda som attan). Letade som en gris och fann den ett par veckor efter det första ögonkastet, och lyckades (min pojkvän, är världens fegis när det kommer till sådant) pruta ner den med ynka två pund. Nu är den min, min kungliga rock. Känner att jag hellre svälter än att vara utan den nu för tiden, det är det bästa jag någonsin ägt. Den är som gjord av Guds privata skräddare.

Har väl inget med inlägget att göra egentligen, tänkte bara att jag skulle berätta. Skall visa upp den när tiden är mogen!
Det var det, hej.
 

Look like a 50s ad. Anyway, you can find the perfect skirt here, and the bag here. Rest is second hand.
 

I'm in a crisis right now. In a living crisis, economic crisis, life crisis, just all crises in general. I need a charity organisation to donate money to me, I have developed a hate based on jealousy against everyone who doesn't belong to the working class. I remember that mom did it when I was young, she applied for some kind of contribution from an old organization for poor, elaborative, single nurses with four children, and she got 4000 SEK! The atmosphere is the household was festive to say the least. 

From poverty to consumption; 

Dunno if I've already told you, but I saw the most perfect morning robe at Portobello market a couple of weeks ago. It was the most beautiful thing I've ever seen; long, green silk with Chinese motif and a royal with a golden waistband as the icing on the cake. However, I thought that 20 pounds was way too expensive for me, and I was sweating every night of regret. I searched for it like a pig search for truffle, and found it at the same spot a couple of weeks after the first sight. I got it for 18 pounds, and it's the best thing I've ever owned. 

Doesn't have anything to do with anything in this entry, just thought it was nice to tell you. I'll show it to you when the time is right!


Present på Post

 
 Fick ett så fantastiskt paket av moshan på posta'! Allt det värda i livet. En notebook med blanka sidor och ett Vem ska trösta Knyttet? cover, en fantastisk bok om Snusmumriken (inte skriven av Gudinnan Jansson, men det får gå an så fin somnaäe), ett par medeltidstofflor, tranbär, snus och en stor påse med saltlakrits! Fast den han jag käka upp innan fotot togs, min arbetarklassbakgrund reflekterar min självdiciplin, varje måltid kan vara den sista. Särskilt när det kommer till godis.


 I got such a fantastic parcel last week. Everything you need in life. A notebook with blank pages and a Who will comfort Toffle? cover, a fabulous book about Snufkin (not written by the godess Jansson, but still good), some medieval slippers, cranberries, snus, and a large bag of salty licorice. I ate it all before I took the pictures, my working class background is reflecting my self-discipline, every time I eat might be the last.

I am I am I am I am

 
Klänning här
Målning av Edvard Munch.

Klär mig i kyskheten själv (tänker midsommar!) och beklagar mig över det förfärliga vädret i den här himla staden. Har regnat konstant i en vecka, och jag har känt mig bra bitsk över att komma hem som en gammal trasa. Hursom, när det här inlägget är publicerat så är jag  och provjobbar på en plats som verkar förfärligt trevlig, så det hoppas jag starkt på! Håll tummarna för mig!

Upp med dem!!

 
 Dress here
Painting by Edvard Munch
 
Dressed in chastity (thought of it as a midsummer nights eve dress). The weather is terrible, it's been raining constantly during the last week, and I haven't felt like the greatest grrrl in the world when I get home looking like an old rag every day. Anyway, when this entry is published, I'm at a trial shift for a job that seems terribly nice, I hope it all will go down well! Keep your fingers crossed for me!
 
Keep them crossed, for god's sake!!

Behind the hatred there lies a murderous desire

 
En morgon, hemma hos Rachel i Waterloo.

At Rachel's place in Waterloo.

Carnivores?

 
Minns när jag själv åt kött, och kommenterade att jag inte skulle sluta eftersom att jag gillar "mat" för mycket, jag kunde helt enkelt inte föreställa mig en måltid utan kött. Skulle inte det gå emot min natur? Nå, jag är äldre och visare nu.
 
Tyckte jag verkligen att kött var gott? 
Svaret är nej. 
Sanningen är, att jag tyckte att kött kunde smaka gott då jag tillagade det och omgav det med grönsaker och kryddor/örter från växtriket. I själva verket är kött så vidrigt att vi måste trolla med det väldigt länge för att kunna få ner det utan att spy. När kockar på tv använder timjan för att få fram "köttets smak" så kan man bara luta sig bakåt och garva. Timjan läggs till för att köttet skall smaka timjan, och mindre kött.

Vi är det enda köttätande djuret som tillbereder köttet innan vi äter det. Vi kan däremot äta grönsaker och frukt rått, vilket vi mestadels gör - och har gemensamt med andra växtätande djur.
Vi kan inte döda en ko med våra blotta tänder och styrka, vilket andra köttätande djur kan. 
Till skillnad från köttätande djur, så drar sig människan från att förtära sjuk föda, precis som andra växtätande djur. 

Det protein vi får från kött är som känt inte nyttigt, eftersom att vi inte kan bryta ner proteinerna (till skillnad från proteiner i växtriket). 
Varför? Dels är våra inälvor 10-12 gånger så långa som vår kroppslängd (liksom alla andra växtätare), medan "övriga" kättätares inälvor endast når 3 gånger deras kroppslängd. 
Magsyran som människan har, samt andra växtätare, är 20 gånger svagare än köttätares magsyror. Detta gör att köttätare kan bryta ner sin föda, proteinet som är nyttigt för dem ger oss sjukdomar som cancer, men framför allt hjärt-och kärlsjukdomar där kött är erkänd som den största boven. 

Ändå är det vi vegetarianer som är kontroversiella på något vis?
Se även dokumentären Forks over Knives
 


I remember the time when I told people that I couldn't become a vegetarian because I like "food" too much. I simply could not imagine a meal free from meat. Wouldn't that be against my nature? Well, I'm older and wiser now.  

Did I really like the taste of meat?
The answer is no. 
The truth is that I did find meat rather appealing - but only when It was cooked for a long time and surrounded by vegetables, spices and herbs from nature. In fact, meat is so disgusting that we have to prepare it for hours to get it down our throat without vomiting. 

We are the only carnivorous animal that prepares the meat before we eat it. We can, however, eat vegetables and fruits raw, which we mostly do, just as other herbivorous animals do. 
Unlike carnivorous animals, humans always look for the healthiest and most appealing thing to eat, just like all herbivorous animals.

The protein we get from meat is known to be unuseful, because we can't digest animalic proteins (unlike proteins we get from the plant kingdom). Why? First of all, our (and all other herbivorous animals)  insestinal tract are about 10-12 times longer than our body length. Carnivores insenstinal tract are only 3 times longer than their body length. Our (and all other herbivorous animals) stomach acid are 20 times weaker than a carnivor's stomach acid. This is why they can digest animal protein; the protein that is healthy for them gives us diseases like cancer, as well as cardiovascular diseases where meat is recognized as the biggest culprit. 

Still it is I who am controversional.
Apart from thinking about the facts I've mentioned above, I recommend you to see the documentary Forks over Knives


London London

 
Linne här , kjol här

Idag fick jag äntligen se det jag har längtat efter att se: dinosaurier! Jag vet inte hur många gånger jag och min kära varit på väg för att sedan åka någon annanstans. Vi gick igenom Hyde Park och fick stå i kö bland alla snoriga barn och ungdomar som tydligen fyller museet på söndagar. I presentshoppen hittade jag en klistermärkesbok med dinosaurier - en precis likadan som jag hade när jag var liten! 

Fick en annan liten bok om dinosaurier (som en liten reseguide man har i fickan) när jag var fem, och som jag sedan återfann i yngre tonåren. Tappade bort den när jag lämnade en Dir en Grey kö när jag var 14 för att köpa en pølse, det var väl djurgudarnas straff för att jag åt kött på den tiden. Tänkte att ett barn säkert plockat upp den och var jätteglad, och blev så, så arg över det. Arg över att barnet blev glad över dinosaurieboken som jag blev så glad av som barn, och som jag tappat och återfinner på en vind i nyskick och sedan tappar bort igen! Som en stulen lycka. Har ni sett Cykeltjuven? Kände mig som pappan där, det snoriga barnet tog min bok och sedan måste jag tio år senare stå och köa bakom det snoriga barnet för att beskåda Iguanodon!
 
Detta trauma.



Top here, skirt here

Today I finally got to see what I've been longing for: dinosaurs! I don't know how many times I and my dear have been on our way to the museum and then changed our direction. We walked through Hyde Park and had to stand in line behind all the snotty children and adolescents who apparently take over the museum on Sundays. In the gift shop I found a sticker collection with dinosaurs I had when I was a child. I almost got emotional.
 
I got another small book about dinosaurs (almost like a small travel guide) when I was five, which I lost and later found in some attic in my early teens. I lost it once again when I left a Dir en Grey concert queue to buy a Pølse, I suppouse we can call it the animal gods punishment for being a carnivore. I had this picture in my mind of a child picking it up covered with happiness, and I was so angry about it. Angry about the child being happy about getting the book I was so happy about getting when I was a child myself, and that this was my second time losing the damn book. A stolen fortune. Have you seen the Bicycle Thief? I felt like the father in the film, the snotty child took my book and ten years later I have to stand in a queue behind that snotty child to see Iguanodon.

 
This trauma.


Chinese Porcelain

 
Sitter och käkar glass. Nuäre sommar, och här är del två!
Klänning här
Blus härifrån
Foton tagna av Ailera Stone

Blouse here
Dress here
 Photos taken by Ailera stone

Cerise

 
Blev tillfrågad en skön dam om jag kunde stå till tjänst som modell för en plåtning! Jamenvisstbombers kunde man det, och med en så trevlig dam sen! Som gillar garagerock och är vegetarian, så där konverserade vi mitt i Kensal Green. Träffade ett par som letade efter Freddie Mercury förgäves. Eftersom att han är kremerad.
 
Tycker att bilderna blev alldeles ljuvliga! Har lite fler, så låt oss kalla detta "del 1"!
 
Kjolen kommer härifrån, blusen är gammal och slutsåld, resten är väl relativt ointressant. 
Titta in på Aileras hemsida

 
I got an email from a fine Ailera a few months ago, who asked me if she could photograph me! Sure thing, and she was such a nice young lady! She knows her old school rock and don't eat animals!

I think the pictures came out marvelous! I've got some more, so let's call this "part one"!.

You'll find the skirt here, and take a look at Aileras website!

Tucktick

 

Tacktacktacktacktack för alla fina ord, både i mail och i kommentarsfältet! Blev så glad i det krampande hjärtat! Behöver pepp mer än någonsin just nu!
 
Skall pallra mig till biblioteket så snart jag kan och låna en bok jag har varit sugen på ofantligt länge; The land that never was! Sist jag letade efter den var för ett par månader sedan på Foyles i White City , när den inte fanns inne så kikade jag på Penguin's Classics 2013, med världens bästa omslag. Höll i Moby Dick när en karl kommer fram till mig och frågar om jag läst den, han försöker senare inleda en konversation och jag börjar få panik. Drar en ursäkt och rusar till en annan hylla. I efterhand reflekterade jag över om han bara ville vara trevlig, och om jag själv varit ohyffsad. Känns så jäkla trist att man inte kan ha en konversation med en främling som är en man. Att alltid vara rädd för att han kanske vill något mer än bara prata, att vara rädd att han ska få fel vibbar. Att man väntar på rätt tillfälle att så fort som möjligt berätta att man har en partner, men liksom inleda det på ett relevant sätt; "jaja, min partner gillar också den där boken". 
Vid tre tillfällen då jag har vandrat omkring själv på gatorna här i London så har någon himla karl sprungit upp till mig. Det är något med luften här. Vid ett tillfälle väntade jag på min pojkvän vid Picadilly, varav en kortvuxen snubbe går fram, kommenterar mitt utseende (som om jag frågat om hans åsikt?) och börjar prata om vädret. Måste ju stå kvar och vänta, så jag försöker svara drygt, tills han till slut, utan någon som helst anledning, kramar om mig hårt och inte släpper mig. Rycker mig loss och berättar att jag måste gå, tänker att jag kan vänta på andra sidan av fontänen och hoppas att han inte följer efter. Han stannar mig igen genom att berätta om hur vackra svenskor är, svarar att "jaja, visst, vackra som fan", och han drar i min arm och börjar kyssa den! Vad fan i helvetet! Vid det laget ryter jag att min pojkvän kommer när som helst, och att det nog är bäst att han drar åt helvete; varav han säger (ordagrannt!) Boyfriend? Oh gosh!!, för att sedan kuta för sitt liv. 
Intressant det här med att han inte kan ta mitt nej, men att han kan ta min partners nej innan dem setts.
 
 Till en annan poäng; varför skulle jag ens vilja tala med en karl? Karlar är för mig totalt ointressanta. Har inget gemensamt med karlar. De har av bitter erfarenhet dålig smak på litteratur, konst och allmän livsnjutning (typ mousserat vin). Dessutom klär dem sig för jävligt! 
(läser min karl det här så skall jag tillägga att han är ett undantag. puss)
(går till överdrift, men det är åtminstone 80% sanning!)
 
Tacka vet jag brudar. Ser ni mig stå i en bokaffär så får ni mer än gärna komma fram och talas vid.

 

Thank you Thank you Thank you Thank you Thank you for all the kind words , both email wise and in the comment section! I need comfort, more than ever right now !
 

I'll try to get to the library as soon as possible so that I can borrow a book I've wanted to read for a long time; The land that never was! Last time I was looking for it was a few months ago at Foyles, when I found out that they had not ordered the book into the store in about ten years - I started to look at the beautiful covers of Penguin's Classics 2013. I held a sample of Moby Dick when a man came up to me and asked me if I had read the book, later on he tried to start some kind of conversation and I started to panic. I made an excuse and rushed off to another shelf. In retrospect, I've thought that perhaps he just wanted to be nice, and that it was rude of me to not participate in his invitation to conversation (hoho it rhymes). But then again, it's not as easy as it may sound. It's so darn tragic that it is impossible for girls to have a conversation with a stranger that is a man. To always be afraid that he might want something more than just a conversation, to be afraid of giving the wrong vibes. To wait for the right time to tell the person that you have a partner; and wait for the right time to put it in a relevant context; "oh well, my partner likes that book too".

On three occasions men have walked up to me when I've been walking around alone in London. There's something about the air here. Once I waited for my boyfriend at Picadilly, whence a guy walks up to me, comment my looks (as if I asked about his opinion?), and started to talk about the weather. I had to stand there and wait, so I tried to get rid of him by giving him cold answers or completely ignoring him at times, until he, without any reason, hugs me tight and don't let me go. I got him off of me, and told him that I needed to go, thinking that I could wait on the other side of the fountain. He stopped me again by telling me how "beautiful Swedes are" (I swear, these men must have some secret meetings together to come up with the worst pick-up lines ever), I answer with a "Yeah yeah, beautiful as hell, bye", then he pulls my arm and starts to kiss it! What the bloody hell! By then, I'm pissed with a pisseness beyond the universe and start to roar about how my boyfriend will show up at any time, of which he replies (literally) "Boyfriend? Oh gosh!" and then run for his life. Interesting how he can't take my "no", but he can take my partner's before they've even met. 

To another point: why would I even want to talk to a man? Men is completely uninteresting to me. I have nothing in common with men. From my bitter experience, they've got bad taste in literature, art, and general enjoyment in life (sparkly wine). In addition, they dress terribly.
(I might go over the top here, but it's 80% true!)

If you're a girl and see me stand in a bookshop, I'll be more than happy to speak to you.
That's it!